Alf Bråthens släktkrönika från norra Bohuslän

I ladugården hade man en fotogenlykta, speciellt utformad för största brandsäkerhet. I stenindustrin hade man en helt annan och starkare lysande fotogenlykta. I köket fanns en fotogenlykta i taket och en bordslampa, som kunde flyttas från rum till rum. I salen hängde en fotogenlampa med prismor. Den kunde också ha utstående stakar för stearinljus. Vaxljus var en raritet, endast använda vid jul.

Utedassen var enkelt byggda och mestadels illa underhållna. (Stadsingenjören i Trollhättan hade utedass in på 1970-talet, ja så länge familjen bodde i den rymliga villan. Madeleine var angelägen om att ha kissat innan vi for dit på bjudning eftersom hon inte ville gå in på dasset.). I närheten av dassen slängde man ut aska och avskräde, vilket gav näring åt nässelbestånd. Utedassen luktade inte illa. Den biologiska processen var snabb. Staten har givit anslag för att åter införa principen av utedass. Nerbrytningen skall ske helt på plats, inga rester skall transporteras bort. Manbyggnaderna var omgivna av fruktträd. I en inhägnad fanns odling av ärter, rotfrukter och tidig potatis. Potatisodling för vinterbehov skedde på åkermark.

Man steg tidigt upp och var i rörelse hela dagen. På så sätt var man inte i behov av att ha jämn och behaglig temperatur inomhus. Det kändes ganska kyligt för orkeslösa åldringar. Man arbetade alla årets dagar eftersom man måste sköta djuren. Den sociala delen bestod av kyrkobesök. Man pratade med bekanta utanför kyrkan och fick skvallernyheter om vad som skedde i socknen. I fiskebyar och i täta samhällen kunde det vara tungt att få ha ett avslappat socialt umgänge. Giftiga tungor kunde göra livet svårt för familjer med svag diplomatisk förmåga. De som begick olagligheter ertappades till en mycket hög procent.