Alf Bråthens släktkrönika från norra Bohuslän

Hur det kan ha sett ut på ett familjejordbruk ungefär år 1900

Två hästar, 5 - 6 kor, några ungdjur, 2 grisar (köpta av grisuppfödare), 20 - 30 höns. Mycket få gårdar hade får till husbehov. Plog, harv, koglestock (en rullande stock av ek eller sten. Den kunde klämma sönder torra jordklumpar och pressa jorden efter sådd), vagnar med järnskodda trähjul. Vagnarna kunde lätt förändras för att kunna transportera säckar med säd till att kunna rymma stora volymer av strå och hö. På vintern transporterade man timmer med grov släde och lätt gods med släde, försedd med sittbänkar. Man åkte släde till kyrkan och till kalas. Hästen väntade i frostig kyla med tjock filt över ryggen. Hästen hade på vintern tjockare päls än på sommaren. På övriga tider åkte man med häst och vagn med säten. Cykel var inte vanligt förekommande. Man gick. Gårdfarihandlare hade varorna på ryggen och gick mellan gårdarna och stugorna. Det var förmodligen inte praktiskt med cykel eftersom man måste passera många grindar och smala övergångar med pinnar och trappsteg över gärdsgårdar. Ordet le finns i svensk poesi och betyder både trappsteg över gärdsgård och passerbart hinder, som kan vara en lyftbar stång eller vinklad passage med störar i sidorna. Vägarna fram till gårdarna hade djupa hjulspår och var leriga. Man skrapade av skorna på rist vid ingången och behöll skorna på inne. Det var praktiskt att ha jordgolv i köket, vilket förekom på många ställen. I handelsboden hade man halm eller hackad enris på golvet och en spottlåda vid diskens fot. Vid gården och vid många stugor fanns en hund ute i koja och bunden i lina, som kunde glida längs en fast uppsatt rännlina. Hunden skällde när någon nalkades gården och måste hållas av gårdens folk vid passage. Det fanns inte lås i ytterdörrarna.

Vid sådd spred man utsädet för hand och skördade med lie. (På nordbohuslänska heter verktyget jö och på norska sidan heter det jan.)