Alf Bråthens släktkrönika från norra Bohuslän

Omedelbart öster om huset fanns en staketomgiven liten väl tuktad trädgård (lellehaue) med krattade gångar, gula enkla rosor (rosea haguna), pioner, vita och röda syréner och reseda. Huset stod på en sockel, byggd av mycket stora stenar. I södra delen fanns en jordkällare. Vattentrycket från backen ovanför hade orsakat svår röta i syllarna och det undre bjälklaget. När huset revs 1933 hade det stått i endast cirka 60 år.

Ladugården uppfördes 1902. Detta berättade John Lilienbielke, som då var dräng på gården och hjälpte till med bygget. Man hade dessförinnan rivit en liggtimmerladugård, som hade legat på ungefär samma plats som den nuvarande ladugården.

När vi kom till Bjälveröd sade man att bostadshuset till den odelade gården låg 'oppe i lia' där en mycket liten husgrund finns. (Li = sluttning och finns dialektalt i Englands danska delar.) Det är tveksamt om uppgiften är sann. Det är intressant att studera hur stor erosionen har varit. När huset fanns trampade man på jämn mark. Nu hoppar man på stenar.

År 1933 var alla åkrarna, smala strängar, omgivna av öppna diken som varje vår måste rensas med spade. Avloppsdiket, som rinner mot sjön var igenväxt. Endast hälften av åkerarealen kunde användas för skörd av säd. Resten var sankmark, som dåligt kunde användas till bete för djuren. Under sommarens lopp hade pappa fått dräneringssystemet att hjälpligt fungera. Han borrade och sprängde i en bergklack på grannens ägor. Marken täckdikades successivt. Sådant skall underhållas. Detta har inte skett. Alltför svagt underhåll av dräneringssystemet och igenväxt av åkrarna sker över hela Europa.