Alf Bråthens släktkrönika från norra Bohuslän

Flygplan. Ett långsamt passagerareplan passerade Idefjorden regelbundet på väg till Oslo. En gång landade ett militärt sjöflygplan på Idefjorden. Folk skyndade ut i motorbåtar för att se planet på nära håll. Efter en kort stund lyfte det åter.

Telefon. Speceriaffärerna, stenbolagen och tullbodarna hade telefon. Jag pratade med mamma i telefon från Ture Reichenbergs telefon på Krokstarand. Hennes röst var så starkt förändrad att jag inte kände igen den. När man pratade i telefon sade man exempelvis: hallå, hallå, hallå, Hälle fyra. I Norge sade man Haloo, haloo, haloo. (Mammas kusiner i Oslo hade telefon, bil, motorbåt, piano, violin, radio, badkar och toalett. De hade också 'hytte' på fjället. Levnadsstandarden var högre i södra Norge än i Sverige).

Radio. Jag var antagligen fyra eller fem år gammal när mina föräldrar köpte batteridriven radio med två hörlurar. Det behövdes två batterier, ett för elektronrörens glödström och ett för anodspänningen. Det ena batteriet måste ofta laddas. Man skickade det med buss till Strömstad eller med båt (båtarna Agda och Olava) till Halden. Mina föräldrar hörde mest (kanske enbart) på norsk radio. Jag minns en skämtsam kåsör som kallades Lyktemannen. Jag gissar att man i början av 1930-talet hade radio i ungefär varannan stuga.

I Bjälveröd köpte mina föräldrar radio med högtalare. Vi hörde varje middag musik mellan 1205 och 1230. Därefter kom nyheter och väderleksutsikter. Beträffande vädret ansågs den norska prognosen vara mera tillförlitlig.