Alf Bråthens släktkrönika från norra Bohuslän

Barndomen och tonåren hade nu passerat, den tid då en människa orienterar sig i världen och kanske får de starkaste intrycken. Man kanske får normerna främst från hemmet (sanning, pliktuppfyllelse, nykterhet eller personlig kontroll, allmän skötsamhet, arbetsamhet, hövlighet, bordskick, ordningssinne, renhet etc.). Träning i förmågan att fungera socialt och lösa småkonflikter kommer främst från kamratkretsen. Värderingar, idéer och uppslag kommer från hela omgivningen. Lärarna (ja några av dem) bidrar med mycket, t.ex. finslipning av tankemönster och strukturer i det logiska tänkandet. Böcker bidrar endast med död kunskap, som blir levande först efter viss bearbetning. (Jag har alltid varit motståndare till den 'ypperliga' pedagogiska idén: Gå in i biblioteket och sök… Library is a perculator of knowledge)

Bilar. I Halden fanns, så länge jag minns tillbaka, bussar och bilar, mest lastbilar och även en lastbil med järnhjul och driven av en ångmaskin. Denna lastbil körde på Haldens gator så sent som på eftersommaren 1945. Den körde grönsaker. På den tiden använde man signalhorn inne i stan (stad heter by på norska). När vi åkte till Halden åkte vi till byn och när vi åkte buss till Strömstad åkte vi till stan. Man kunde åka buss från Halden till Rakkestad. Strömstad hade busslinjer till Svinesund, Hälle och Krokstrand. Bussarna gick varje dag. Vi skolbarn kunde åka buss från bryggan i Hälle till småskolan Barkhyttan, en sträcka på cirka två kilometer. Färden kostade tio öre. Någon i Hälle hade en T-ford. Vägtrafiken bestod mest av lastbilar. Taxi ('droskbil') fanns. Den tunga och stora mängden varor transporterades med ångbåtar. Vägarna var smala och gropiga med spår från hästkärrors hjul. Jag åkte många gånger med Hugo Reichenbergs lastbil. Det skakade så att man måste med handen i något.