Husaby kyrka

Husaby sockenkyrka.

Dateringar av ett antal virken i Husaby kyrka har ett mycket begränsat, om ens något vetenskapligt värde. Den ganska omfattande dateringsrapporten (13 A4-sidor) bekräftar endast vad man kan sluta sig till vid ett turistbesök. Vid eventuell läsning av rapporten bör man observera att ett virke definieras som daterat när den yttersta årsringen i virkesprovet är daterat oavsett hur tjockt lager ved, som har bortförts vid formningen av virket. Motiveringen för denna definition är att man vet den äldsta tidpunkt efter vilken trädfällning har skett.

Det krävs en förklaring till varför så mycket arbete lades ned på att undersöka virken i denna kyrka där resultatet lätt kunde förutses. Arbetet borde i stället ha ägnats mera dateringsvärda kyrkor. Under 1998 ringde mig ett antal, kanske ett dussin, personer som uppgav sig syssla med forskningsmässiga undersökningar. De frågade efter datering av ett nyfunnet virke i kyrkans torn. Eftersom jag inte hade undersökt något nyfunnet virke och 1976 tillsammans med landsantikvarien hade granskat kyrkans virken avvisade jag uppmaningen att besöka kyrkan, men blev så småningom nyfiken. Efter övertalning reste jag till Husaby. Det nyfunna virket visade sig vara en fantasiprodukt, men den påbörjade undersökningen borde ju fortsätta tills ett presentabelt resultat kom fram.

Husaby kyrka ligger c:a 16 km norr om stiftstaden Skara. Platsen nämnes i äldre svenska skolböcker eftersom en av den danske kungen Sven Haraldssons medhjälpare i England, Anlaf Eriksson, år 999 lät döpa sig i en källa. Man kan tänka sig att dopet skedde delvis för att skapa uppmärksamhet kring hans person. Han hade redan 993 tillsammans med två andra medhjälpare från Norden låtit döpa sig i England (Uppgift av prof. P Sawyer, Univ. of Leeds). Anlaf var son till hövdingen Erik Segersäll och efterträdde sin far såsom ledare ungefär vid tiden för det andra dopet. En källa c:a 200 m öster om kyrkan uppges vara platsen för dopet och besökes varje år av stora mängder turister.

Dateringar

Jordgrävd stockända. Vid grävning 1902 för att under långhusets norra del göra en värmeanläggning hittades en jordgrävd ända av en vertikal ekstock. Den del, som legat under grundvattennivån var relativt oskadad, dock med borteroderad savved, medan den högre belägna delen är starkt eroderad men fri från röta. Den yttersta mätta årsringen erhöll dateringen 1022. Därutanför finns i virket ytterligare 18 årsringar i kärnved. Efter tillägg av skattade antal årsringar i savved närmast bark kommer man fram till att eken har fällts tidigast 1054, där fällningsåret mera sannolikt ligger i 1060-talet än i senare decennier.

Tornets nedre del. Två korta ekbord i norra trapphuset är daterade 1072 och 1089 respektive. De har endast kärnved. Trädfällning kan ha skett tidigast i 1100-talets första decennium. Eftersom ekborden sitter fixerade i murbruket ges att tornet tidigast kan ha uppförts i 1100-talets första decennium. Studium av hur borden har formats ur stocken gör det mera sannolikt att tornet har uppförts under något av seklets två första decennier än under efterföljande decennier.

Tornet har höjts med en våning på grund av att ett tidigare långhus har ersatts av ett högre. Ett furuvirke, som sitter fastmurat i klockkammarens vägg är daterat 1275.

Långhuset. Södra och norra remstyckena är från tiden för långhusets uppbyggnad och är samtida med två armerade dörrar. Virket av fur har inte kunnat dateras.

Koret. Träkonstruktionen är homogen med ett fåtal virken utbytta. Ett furuvirke har vankant och är daterat 1552. Enligt dokument utbröt 1556 brand i kyrkan. Ett virke i tornet och långhusets inre remstycken har spår av branden liksom ett område av tornmurens östra sida.

Sakristian är en halvcirkelformad utbyggnad från korets gavel. Ovanvalvs syns mycket tydligt att korets ursprungliga östmur delvis har raserats för att bygga sackristian. En öst-västlig horisontell bjälke fastmurad i sackristians murverk är daterad 1531 i sin yttersta årsring. Provställets yta kan vara vankant, men utanför ytan kan det ha funnits en lång sticka av ved, som bortförts vid virkets formning. Virket har lagts på plats samtidigt med sackristians uppförande och valvslagningen. Märken i korets murkrön visar att nuvarande takkonstruktion har haft en föregångare. Fyra av sackristians fem virken i remstycket är samtida med långhusets inre remstycken. På utsidan finns spikrader kvar, vilket tyder på att virket har hämtats från några av långhusets bindbjälkar, vilka har avlägsnats vid valvslagningen.

Följande bild framkommer: Året efter 1552 markerar tiden då valven slogs i långhus och kor. Samtidigt byggdes en absidliknande sackristia i öst. Därvid måste trepassfönstret i korets östvägg flyttas till dess nuvarande plats i korets sydvägg.