Alf Bråthens släktkrönika från norra Bohuslän

Ett ödehemman var befriat från skatt. Villkoret var att ekonomibyggnaderna hade fått förfalla och att ägarna var oförmögna att betala skatt.

Cirka 10 hektar åkermark var ungefär lagom såsom enfamiljs jordbruk fram till 1930-talet, men endast 5 hektar kunde synas ge ungefär samma bärgning. I början av 1900-talet hade bonden på Bjälveröd dräng och piga. Jag har träffat dem. För större areal t.ex 20 - 30 hektar var det med dåtidens redskap nödvändigt att ha tjänstefolk, alternativt att ha mycket stor familj. Levnadsstandarden var ungefär den samma för ägare och anställda, men det fanns på den tiden i en del bygder en komplicerad rangskala, som en minoritet av människor tillämpade, speciellt när det gällde att skaffa lämplig giftermålspartner.

En bonde kunde sköta sin ekonomi på två sätt, antingen investera i utrustning och förbrukningsmedel för att få maximala skördar eller minimera alla utgifter och tillverka allt själv för behov. Den senare typen av bönder kallades på 1800-talet för konservativa och efterblivna. Den skatt de måste betala var låg men gick till gränsen för var de förmådde. Kategoriseringen 'efterblivenhet' var inte sann. Förmågan att utnyttja alla små resurser var stor.

På 1800-talet hade varje gård brygghus, smedja, matkällare med jämn temperatur, ett antal får, spinnrock och vävstol.

Gammelmor (en mycket livlig och duktig dam) i granngården hade ull förvarad i lådor. Hon kardade ullen med kardor (brädlappar fyllda med stålpinnar), spann de kardade ullrullarna i spinnrock till garn och stickade strumpor till hela familjen av garnet. Det finns en hög växt, kardvädde, vars mörkbruna fröhus bekvämt användes till kardning. Man kunde också väva tyger av ullgarnet och fick tjocka gråa vadmalskläder.