Alf Bråthens släktkrönika från norra Bohuslän

Efter juldagarna sattes jag på buss i Halden för vistelse hos släktingarna i Rakkestad. Samhörigheten med släkten var viktig. I Augusti 1930 började jag småskolan, som låg ett par km från hemmet. Jag var yngst i klassen. Detta var min första kontakt med svenska språket. Lärarinnan, Anna Simonsson, pratade svenska, vilket var mycket svårt att förstå. De flesta av klasskamraterna pratade den för Idefjorden gemensamma norska dialekten, och några pratade Oslo-norska. Jag fick höra sagor varje kväll, och jag hade lärt mig att läsa texten under barnboksbilder innan jag började skolan. Mer än halva klassen kunde läsa såsom jag kunde eller bättre. Vi hade tråkigt när de andra började lära sig bokstäverna. Ett par av klasskamraterna hade löss.

När vi i Maj 1933 flyttade till Bjälveröd blev kamratlivet inte lika roligt eftersom de flesta barnen inte hade tid att leka, de måste hjälpa till i hemmet. Bygden var inte heller tätbefolkad, jag hade färre barn att leka med. I skolan retades jag för mitt norska uttal, och jag måste snabbt lära om till bygdens dialekt. Jag hade alltid varit mycket frågvis, vilket av omgivningen (inte mina anhöriga) betraktades såsom negativt. Min lärare påminde många år senare om att jag hade sagt "larern, de er en arti mark på trampen, vo ar de for no? Han begrep inte den enkla frågan.
Jag trivdes i skolan och hade en mycket bra lärare, Ernst Hedström från Vänersborg. Han var vänlig och pratsam. Han var idrottsman och nykterhetsman, och blev efter ett par år kommunal förtroendeman för socialdemokraterna. I Bjälveröd kom jag till en annan skolform, B2-skola, där jag gick i fyra år. I Hälle gick jag varannan dag i tre år. I Bjälveröd undervisades fyra årskurser ('klasser') samtidigt utom en dag i veckan då endast två klasser var närvarande. Jag undervisades alltså fem dagar i veckan. Läraren hade sex dagars undervisning.