Alf Bråthens släktkrönika från norra Bohuslän

Under den senare delen av 1800-talet bredde en högre bostadsstandard ut sig med bättre uppvärmningsmöjligheter och fotogenlampa såsom lyse under kvällar och morgnar.

Under något av de sista årtiondena av 1800-talet (stor etablering under1870-talet) startade stenindustrin i Bohuslän där trakten kring Hunnebostrand och Idefjorden hade den största produktionen. Stenen transporterades, ofta såsom returlast (= utfyllnadslast vid återfärd) till snabbt expanderande befolkningscentra i Europa, men även till så avlägsna trakter såsom Sydamerika och Egypten. Man var i städerna ännu beroende av hästtransporter, som starkt slet på gatubeläggningen. Granit var därför ett överlägset täckningsmedel. Efter nedslitning av en yta kunde man lägga om stenarna i gatan så att en osliten yta kom upp. En helt nersliten sten kunde huggas om och användas på nytt. Stenbolagen köpte huggen sten från stenhuggarna, som var fria näringsidkare. Bolagen svarade i många fall, men inte alltid, för arrende av granitbärande mark från bönderna och kunde anlägga järnräls för transport av sten i stora stenbrott. Bolagens största investeringar var lastpråmar, bogserbåtar och brygganläggningar med kranar.
Stenindustrin gav relativt goda inkomster åt stenhuggarna och åstadkom en fungerande penningekonomi med ökande handel

Tätorter, 'municipalsamhällen', växte snabbt upp med inflyttat folk från omgivande socknar, men också från t.ex. Blekinge och Italien (där fanns sedan gammalt stenbrott). I början av 1930-talet blev det allt svårare att kunna sälja stenen utan förlust, och tillverkningen minskade under 30-talet successivt med hjälp av statligt stöd. Stenhuggarnas inkomster sjönk drastiskt, och stenbolag gick i konkurs.