Johansson
Bjälveröd
Alfs krönika
Rtf-format
Genealogi
Min pappas släkt

Sammanställning gjord av Alf Braathen

Inledning

När ett barn frågar 'mormor, hur var det när du var liten?' så ligger en latent undran om världen alltid har sett lika dan ut som den gör idag. Den har inte alltid sett lika dan ut, och världen ser inte lika dan ut på andra sidan om åsen eller på andra sidan om sjön som den gör här hemmavid. Världen har alltid förändrats och kommer alltid att förändras. Vi har svårt att föreställa oss andra kulturer om vi inte under någon tid har levt i dem, och lika främmande kommer gångna tiders människor att vara för oss eftersom vi aldrig får förmånen att för en tid leva under deras villkor och tänkesätt.

Vi kan fråga oss: hurudana är vi människor i allmänhet?
Jag har själv haft förmånen att vara tillsammans med mina elever, som alla varit trevliga, duktiga, arbetsamma och intelligenta. Kanske har jag levat i en tid och på en del av jordklotet, som varit den bästa möjliga för att ge den enskilda människan en allsidig stimulans. Kanske har mina elever bidragit till ett samhälle, som hör till det mest vitala som människan kan skapa.

Mina goda vänner i 'Fotevikens Maritima Centrum' studerar vikingatidens båtbyggeri och beundrar vikingarnas tekniska kunnande och organisatoriska förmåga. Jag finner det naturligt att vikingarna gjorde sjövärdiga båtar eftersom förutsättningarna fanns, och jag är därför ingen beundrare av vikingarna. Människan har under många tusen generationer haft samma intelligens som idag oavsett hudfärg. Några få procent i varje generation råkar födas med diverse brister. Några få föds med extra resurser, som kan utvecklas genom träning och stimulans och resultera i en konstnärlig produktion, som människan inte kan nå utan stor koncentration och träning. Exempel är sångare, musiker, matematiker, bild- och formkonstnärer och folk, som måste ha en korrekt överblick över en stor informationsmängd och göra rätta beslut vid rätt tidpunkt för att en händelseprocess skall förändras till önskat resultat. (De som styr samhället, politiker, borde ha åtminstone något av denna sist nämnda egenskap men har det inte. Exempel är samhällen där befolkningen svälter på grund av att stora delar av skörden blir förstörd av vanskötsel)

När vi blickar tillbaka på en släkt, så kan vi vänta oss att på avstånd möta normala människor med varierande egenskaper, som inte skiljer sig från egenskaper hos de genomsnitts- människor, som vi har ikring oss. Vi bör inte vänta oss annorlunda förhållanden hos min pappas släkt.

Den följande framställningen skall endast ses såsom en mycket ofullständig krönika, sammansatt av sådan information, som varit lätt att ta reda på, och små passager, som en tidigare generation har råkat berätta. Om en tränad historiker i stället för ett barn hade ställt frågorna så hade också svaren blivit annorlunda. Läsaren bör alltså själv försöka leta efter den verklighet, som är så svårfångad. Mycket mer information går att få genom arkivstudier, men jag är inte tillräckligt road av att göra det.

Kort översikt över historia, som gäller norra Bohuslän.

Läs gärna först: Gösta Framme, Vätte Härad. Ur gångna tiders historia.
Danmark har ett geografiskt läge, som gör att dess härskare under vikingatiden och medeltiden kunde kontrollera handeln mellan den europeiska kontinenten och det landområde, som nu är Norge och Sverige. Under senare delen av 900-talet härskade i Danmark Harald Gormson, vilken effektivt kontrollerade handeln och kunde ta upp skatt i stora delar av Norge och längs hela nuvarande kustområde i västra Sverige. Detta inflytande i västra Skandinavien var fortfarande starkt under hans son Sven Tveskägg och son-son Knut den Store.

Vid segling mellan Norge och Danmark följde man det yttre kustbandet och slog ankar på bestämda platser (ankarplatser) när kvällen kom. Ankarplatser finns markerade på en holländsk karta (sjökort) från c:a 1550. Sjökortet visar kusten i siluett med utritade lätt igenkända detaljer. Man antar att samma ankarplatser hade använts under många hundra år.

En sådan ankarplats var Koster. Man fick en naturlig hamn i sundet mellan Nordkoster och Sydkoster. (Enligt norska ortsnamnsforskare betyder koster en plats där man kan få mat (kost)). Brewig, där Diedrich (nämnes i släktöversikten) bodde, ligger strax söder om detta sund.

Koster kom alltså genom hela medeltiden (liksom 'Brännöarna' utanför Göteborg) att vara en mycket viktig ort för transporterna mellan Norge och kontinenten. Redan handeln med torkad fisk till kontinenten för konsumtion i fastan var enligt historikers beräkningar mycket stor, så stor att under vissa tider bör många båtar per dygn har passerat Koster.

Torskfisket hade stor betydelse för det katolska Europa redan under 1000-talet. Fisken fläktes, lättsaltades och torkades. På grund av denna behandling kunde den bevaras i åratal och därefter ätas om den förvarades på lämpligt sätt. Mycket av den norska fiskeexporten till kontinenten passerade Koster. Sillen gick i stora mängder under perioder av 30 - 60 år och med 30 - 40-års intervall in mot Bohusläns kust. Sillfiskeperioder finns registrerade från första hälften av 1000-, 1100- och 1200-talen, tiden före 1350, vid 1400-talets mitt och vid 1500-talets mitt. Handeln med fisk var under hela denna tid reglerad i lagstiftning. Vid 1500-talets mitt hade exempelvis staden Lübeck tillåtelse att mot erläggande av skatt utföra sill från Bohuslän. (Det kan antas att vår släkt bodde på Koster vid denna tid. Dierichs farfar bodde i Brewig och hette också Diedrich. Man kan ta reda på om så var fallet genom att studera Räkenskapsboken från 1573, vilket jag inte har gjort). Den längsta sillfiskeperioden varade från 1747 till vintern 1808-1809 och gav upphov till ett starkt ekonomiskt uppsving med anläggande av många sillsalterier och liknande anläggningar. [Vid Mörn (= husen vid Bjälveröds sjökant) fanns ett sillsalteri, ett saltsjuderi, ett tegelbruk och en krog]. Den senaste sillfiskeperioden startade vintern 1877-1878 och ebbade ut 1904.

Någon gång under medeltiden kom hela Koster att tillhöra Gimsöy premonstratenserkloster (en orden stiftad 1120 av Norbert från Xanten och styrd av abboten i Premontré nära Laon). Orden utbildade kaniker och bedrev missionsverksamhet. Gimsöy ligger på en liten ö i älven nära Skien på västra sidan av Oslofjorden och mitt för Koster. Hur klostret blivit ägare till hela Koster är obekant, men man antar att ön ägts av en handelsidkande hövding och skänkts till klostret för att användas i kyrkans handelsverksamhet. (Antagandet bygger på att man i Danmark känner till många stora gåvor från 'stormän' till kyrkliga institutioner)

År 1537 övergick Norge från att ha varit i statsförbund med Danmark till att bli en dansk provins. Något tidigare hade den danske kungen Christian III indragit den katolska kyrkans egendom inklusive kloster till staten. Alla gårdarna på Koster kom därigenom att bli kronohemman, vilket de flesta gårdarna ännu var i slutet av 1600-talet.

Under 1500-talet ökade den holländska handeln med Norge, och från början av 1600-talet importerade holländarna timmer från Bohuslän, där Strömmen (=Strömstad) också var utskepp- ningshamn. Vid denna tid fanns ett antal vattendrivna sågar i norra Bohuslän (Se Gösta Frammes bok om Vätte Härad)

År 1658 genom freden i Roskilde blev Bohuslän svenskt. Under ett par decennier därefter tillämpades norsk (dansk) lag, men efter Gyldenlövefejden 1675 - 1679 bestämdes att svensk lag skulle gälla. Införandet av svensk förvaltning skedde med grymma metoder. Exempel finns från mellersta Bohuslän. På många orter bytte svensk regionförvaltning ut danskt utbildade präster mot svenska präster, som övervakade att lokalbefolkningen åtlydde svenskarnas påbud. Detta märks så sent som på 1700-talet då t.ex. 28. Juli 1719 Herman i Kihle (granngård till Brewig) låter döpa sitt barn Barbro av en Probst vid den Danske Flåte. Tjärnöprästen skriver: 'Tvi vale für infalden här i lannet - - '

Befolkningen i Wette härad ansågs av den svenska förvaltningen vara opålitlig. Man tog därför inte ut soldater från området till dragontjänst utan skrev ut män för tjänstgöring vid svenska flottan i Göteborg. På ett fartyg behövde man inte riskera att besättningen i krigsläge samarbetade med den danske fienden.

I boken Vätte Härad ges i kapitlet Gränsbygd i krigstider exempel på de bördor i form av stupade soldater från bygden, brända och plundrade gårdar och ökade skattepålagor, som drabbade häradet under Kalmarkriget 1611 - 1613, kriget mot Danmark 1643 - 1645, krigen 1657 - 1660, Gyldenlövefejden 1675 - 1679 och 'Karl XII-krigen' (= Det stora Nordiska Kriget 1700 - 1721).

Inmarscher av norska trupper under Gustav III:s tid tycks ha passerat utan större skador på befolkningen.

Från 1747 till ungefär 1810 fanns det stora mängder av sill i vattnen kring Bohusläns kuster, vilket gav ett ekonomiskt uppsving för kustbefolkningen. (Detta var en av Bohusläns många sillfiskeperioder. Läs mera i Waldemar Hanessons mångordiga bok om sillfiskeperioderna).

Under Napoleon-krigen i början av 1800-talet skedde en handelsblockad mot kontinenten från engelsmännens sida. Många bohusländska skeppare gjorde mycket lönande affärer genom att smuggla varor mellan västvärlden och Europa. Johan Sörensson (se släktöversikten) var en mycket förmögen man, men förlorade en hel skeppslast med varor under en begynnande depressionstid på grund av att en släkting, en handlande i Strömstad (eller i Göteborg?) förskingrade inkommande kapital vid försäljningen av varorna. Johan var för ung för att ha gjort smuggelaffärer under Napoleon-krigen. Möjligtvis kan Johans far, Sören Pärsson, ha varit med om lönande skeppsfart eftersom släktens ekonomi var i uppåtgående under Sörens och Johans tid. Både Thor och hans syster 'faster Hulda' nämnde Johans namn i samband med god ekonomi.

Under 1800-talet skedde en kraftig befolkningsökning, men också ökade möjligheter till högre levnadsstandard. Fattigvård, som i varierande grad alltid har funnits, var inte varken dimensionerad eller organiserad för att klara av uppstående vårdproblem. Vid sjukdom och alkoholism kunde familjer sjunka ned i djupaste fattigdom. 'Faster Hulda' berättade att många var kolossalt fattiga och svältande när hon var barn.

Martin i Böuen, en snäll gammal stenhuggare, som var född i mitten av 1800-talet, berättade att han var född i Änghauen, ett torp under Ingalseröds prästbol gränsande till Bjälveröd. Familjen hade många barn, och när sjukdom och död inträffade i familjen blev han utauktionerad till en snål och elak bonde i Skee där han måste arbeta hårt och fick för lite och skämd mat. Socknen hade uppenbarligen en viss översyn på fosterhemmen. Han flyttades till andra bönder, auktionerades till dem som var billigast. Han behandlades fortfarande dåligt. Trots skolplikt hade han aldrig gått i skola. Han hatade bönder intensivt och var en hängiven socialdemokrat. Hans barn blev medlemmar i I.O.G.T. och ledde nykterhetsrörelsen i Hälle. Så fort Martin kunde bli fri från den snåle bonden gick han till Oslo där han fick arbete och lärde sig att läsa alldeles själv.

Under den senare delen av 1800-talet bredde en högre bostadsstandard ut sig med bättre uppvärmningsmöjligheter och fotogenlampa såsom lyse under kvällar och morgnar.

Under något av de sista årtiondena av 1800-talet (stor etablering under1870-talet) startade stenindustrin i Bohuslän där trakten kring Hunnebostrand och Idefjorden hade den största produktionen. Stenen transporterades, ofta såsom returlast (= utfyllnadslast vid återfärd) till snabbt expanderande befolkningscentra i Europa, men även till så avlägsna trakter såsom Sydamerika och Egypten. Man var i städerna ännu beroende av hästtransporter, som starkt slet på gatubeläggningen. Granit var därför ett överlägset täckningsmedel. Efter nedslitning av en yta kunde man lägga om stenarna i gatan så att en osliten yta kom upp. En helt nersliten sten kunde huggas om och användas på nytt. Stenbolagen köpte huggen sten från stenhuggarna, som var fria näringsidkare. Bolagen svarade i många fall, men inte alltid, för arrende av granitbärande mark från bönderna och kunde anlägga järnräls för transport av sten i stora stenbrott. Bolagens största investeringar var lastpråmar, bogserbåtar och brygganläggningar med kranar.
Stenindustrin gav relativt goda inkomster åt stenhuggarna och åstadkom en fungerande penningekonomi med ökande handel

Tätorter, 'municipalsamhällen', växte snabbt upp med inflyttat folk från omgivande socknar, men också från t.ex. Blekinge och Italien (där fanns sedan gammalt stenbrott). I början av 1930-talet blev det allt svårare att kunna sälja stenen utan förlust, och tillverkningen minskade under 30-talet successivt med hjälp av statligt stöd. Stenhuggarnas inkomster sjönk drastiskt, och stenbolag gick i konkurs.

Transporterna skedde i Bohuslän till största delen med båt. Trots att järnvägen från Göteborg till Strömstad blev färdig omkring 1905 och hade stor kapacitet för tunga transporter var vid andra världskrigets slut ännu sjötransporterna av varor mycket betydande även om persontransporterna redan tidigare hade minskat på grund av konkurrens med snabbare tåg- och busstrafik. All transport av säd, skrymmande kolonialvaror, kol, bensin och olja skedde med båt.

När jag var liten fanns ingen landsväg längs Idefjorden på den svenska sidan. På den norska sidan var landskapet lite öppnare, och en smal landsväg hade dragits bland bondgårdarna några kilometer innanför fjorden mot Halden.

Man använde eka eller motorbåt när man ville utföra tunga transporter, t.ex. transportera mjölsäckar eller ved.

Mellan Göteborg och Oslo gick passagerarebåtarna 'Göteborg' och 'Oslo' med folk och varor. I Strömstad fanns kroniskt onyktra hamnarbetare, som skötte lossning och lastning. Mellan Göteborg och Krokstrand (vid inre delen av Idefjorden) gick ångaren Bohus, som lade till vid många småhamnar. Olof och Martha använde t.ex. ångaren Bohus för att åka mellan Hälle och Krokstrand. Jag kan inte minnas att de använde den egna motorbåten mer än en gång för denna långa resa. På vintern åkte man spark på sjön.

Släktöversikten

Personerna tilldelas löpande nummer allt eftersom de nämnes i texten. Anfädernas namn är understrukna

Ur mantalslängder 1642 - 1648 för Brevig, norra delen av Sydkoster står:
1642 (1) Didrik (2) Torbjörn
1643 Didrik Torbjörn
1646 Oläslig Torbjörn
1648 Torbjörn
1649 Torbjörn
1650 Torbjörn
1651 Torbjörn

Margit Lunnås Sydkoster har letat fram ovanstående tabell och använt modern stavning.

Tabellen kan tolkas så att (1) Didrik och (2) Torbjörn gemensamt bebodde Brevig kronohemman och att Torbjörn år 1648 var ensam ansvarig. Antag att Torbjörn var son till Didrik och att denne är död 1648. Han bör ha fötts på 1500-talet. Man kan antagligen hitta ytterligare ett eller två led genom att studera Räkenskapsboken av år 1573

(2) Torbjörn är far till
(3) Diedrich Torbjörnsson *1644, död 25/3 1732, 88 år

H: (4) Ingjärd Björnsdr *1659, död 25/3 1737, 78 år, dotter till (5) Björn Eriksson (Erikssen?) och (6) Torborg Andersdr Tjärnebo.
Björn hade saltsjuderi och levererade salt till staten (Se Framme, Vätte Härad)

B: (7) Torbjörn styrman i holländska Ostindiska Kompaniet
Torbjörn har hollänsk hustru (8) Bärta. Han testamenterar 1300 Gulden till sin far (3) Diedrich

(9) Hans * 10/7 1688, död 13/1 1771 g.m. (10) Anna Mattisdr Nordkoster. De bodde som gifta fyra år på Brevik, därefter på Styrsö. Hans och Anna tillbringade sina sista dagar hos sin dotter (11) Mallena, som var gift med (12) Olof Hermansson Nedre Kile, dog där.

(13) Knud *28/9 1690

(14) Ola *14/1 1694

(15) Torborg *28/3 1697

(16) Lifira(Lifva) *20/10 1701 död2/2 1782 gift 19/3 1732 med (17) Halfer Ifversen Brevik.
Halvord Ivarsson *1709 från Örn Tjärnö död 22/3 1774 en skickelig och trofast man.
2/2 1782 Lifva Didrichsdr Öfre Kihle död 81 år 3 mån

(18) Maria *20/10 1701
Maria far år 1729 till Holland och hämtar arvet efter sin broder styrmannen (7) Torbjörn Didriksson

(19) Kissti (Kerstin) gift 14/1 1709 med (20) Erik Hansson, Valeröarna

(21) Anna bor i Amsterdam

(22) Oloug *20/3 1714

(9) Hans Didrichsson *10/3 1688 död13/1 1771 g.m. (10) Anna Mattisdr *15/3 1687 död31/5 1766, dotter till Mattis Knutsson *1637 död 5/2 1705 Nordkoster
B: (11) Malina (Magdalena) *5/5 1717 gift 28/12 1749 med (12) Olof Hermansson N. Kihle död 22/12 1779 57 år
(23) Mattis *14/10 1719
(24) Karin *11/5 1722 gift 1748 med (32) Hans Nilsson Styrsö-Korsnäs N - Tjärnebo
(25) Knut *1/10 1723
(26) Didrich *1/11 1725
(27) Pähr *1/2 1727 död 24/12 1777
(28) Helena *12/3 1729
(29) Ingebor *5/1 1732 g.m. Mattis Olsson Torgonö
(30) Didrich *17/6 1734 död16/5 1742 8 år gammal
(31) Anna *1732 död7/7 1766 ogift

31/5 1766 dör Hans Didrikssons hustru Anna Mattisdotter på Nedre Kile, levat med sin man 49 år, därav 4 år på Brevik, resten på Styrsö här i socknen. Flötte till sin dotter 5 veckor före nästlidne jul. (Uppgift: M. Lunnås)

13/1 1771 dör änkemannen Hans Didricksson, som var bonde Olof Hermanssons svärfar. Varit gift 49 år, änkeman 4½ år. Bott på Brevik som gift i 4 år, på Styrsö 44, vistats hos dottern på Nedre Kile 5 år, dö där.(Uppgift: M. Lunnås)

Ur Gösta Framme, Vätte Härad sid 44: Sjömän i hollänsk sjöfart.
Sid 46: "På vintertinget 1693 framträder en änka i Knäm, Tanums socken, 'som hade en broder i Holland, som hon ärva skulle' Tvisten gäller hur stor del av arvet, som båtsman Didrik Torbjörnsson i Brevik skall ha 'för sitt omak' då han hämtade arvet i Holland. Didrik påstår väl att han blivit lovad hälften, men inga vittnen och inget skrivet avtal finns. I Holland har Didrik haft utgifter till bl.a. en prokurator. Hela arvet utgör 20 riksdaler i holländskt mynt. Sedan Didrik dragit av de omtalade utgifterna, 6 riksdaler, återstår 14, av vilka han vill behålla halvparten. Till änkans man har han, medan denne ännu levde, betalat 6½ riksdaler, varför två nämndemän från Tanum vittnar, att 'den salige mannen i sin livstid alltid klagade därpå, det denne Didrik Torbjörnsson icke ville göra honom rätt, utan gav honom svenska penningar för holländska'. Tingsrätten finner att Didrik Torbjörnsson visat stor obillighet mot den sängliggande änkan och dömer honom att inom 8 dagar betala ut hälften av arvet, 10 riksdaler i holländskt mynt, till henne, och själv behålla de andra 10 för sin möda och sina utgifter.

Många år senare, vid hösttinget 1729, står båtsman Didrik Torbjörnsson i Brevik på Sydkoster åter inför tingsrätten, instämd med anledning av ett arv i Holland. Instämda jämte honom är hustrun Ingrid Björnsdotter och döttrarna tvillingarna Maria och Liva. Det är sonen och brodern Hans Didriksson, boende på Styrsö, som kräver sin del av det arv, som förliden sommar fallit i Holland efter Didriks son och Hans' broder Torbjörn Didriksson, 'som farit styrman på ett holländskt skepp, farande på Ostindien'. Arvet utgör 1300 holländska gyllen. Didrik Torbjörnsson kan visa för rätten 'ett på holländska skrivet testamente, daterat Brevik på Kosterön den 20 april 1724', och underskrivet av Torbjörn Didriksson, vari han 'testamenterat sin gamle far Didrik Torbjörnsson och moder Inger (Ingrid) Björnsdotter all sin egendom, av gods och penningar, som han sig efterlämnar, när Gud den allrahögste honom hädan kallandes varder, och efter hans död, sina systrar Maria och Liva Didriksdöttrar, att dör densamma, oklandrat och opåtalt, för sina övriga syskon njuta och behålla'.

Tingsrätten uppmanade de tvistande att i all vänlighet söka komma överens, och till slut lovar föräldrarna och systrarna att av 'kristlig kärlek samt bibehållande av god vänskap' ge Hans Didriksson 60 holländska gyllen. En dotter och syster, Kerstin Didriksdotter, gift på Hvaler i Norge, skall få 30 gyllen, 'vart gyllen räknat för en daler 4 silvermynt svenskt mynt'. Därmed lovar Hans för sig och systern att inget vidare klander göra beträffande testamentet.

Men på hösttinget nästa år, 1730, kommer frågan om arvet efter styrman Torbjörn Didriksson upp igen. Hans Didriksson på Styrsö har instämt sina systrar Maria och Liva att svara för arvet efter brodern. Av protokollet framgår det, att Maria 1729 hämtat arvet,'1300 hollandske gyllen och andre saker' i Amsterdam. Där bor en syster Anna, som i brev hem till föräldrarna i Brevik uttalat sitt missnöje med arvets delning. Hans kräver nu att detta brev läses upp. Men det har kommit bort, och Maria som svarar i målet också för systern Liva, kan intyga, att det inte kan tillmätas något värde, eftersom Anna skrivit brevet av illvilja och avoghet, då hon inte fått allt vad hon velat efter den döde brodern Torbjörn.

Så det blir en ny förlikning. Hans Didriksson får ytterligare 6 daler som förökning på de 60 holländska gyllen den tidigare överenskommelsen givit honom. Därmed slutar tvisten om arvet efter styrman Torbjörn Didriksson från Brevik på Sydkoster. Fadern Didrik dör två år senare, 1732, och är 88 år gammal. Han har varit blind i 28 år. Hustrun Ingrid, som är dotter till Björn Eriksson i Tjärnöbo, lever till 1737 (om Björn Eriksson står på sid 75 i samma bok att han har saltsjuderi). Didrik torde vara född 1644 och Ingrid 1659. De har haft, vill det synas,nio barn. Tydligen har Torbjörn varit den äldre av sönerna, eftersom han fått farfaderns namn. Yngst är tvillingarna Maria och Liva, som vårdat de åldriga föräldrarna och därför av Torbjörn gjorts till arvingar av hans förmögenhet efter de gamla död.

Vad var arvet efter Torbjörn Didriksson värt? Då en holländsk gyllen räknades för 1 daler 4 öre silvermynt i svenska pengar, blev 1300 gyllen 1462 daler 16 öre silvermynt. Som jämförelse kan nämnas, att i bouppteckningen 1730 efter nämneman Nils Hansson på Råssö i Tjärnö socken värderades det hela hemmanet Överby till 600 daler silvermynt. Säkerligen har arvet efter styrman Torbjörn i *Brevik varit det största, som någonsin förts hem till Vätte härad efter någon hollandsfarare.

Margit Lunnås, Koster, har hittat följande:

YZ 910 1720 nr 8
Blinde mannen Didrik Torbjörnsson i kronohemmanet Brevik på Kosterön beläget och dess hustru Ingierd Björnsdotter hade till detta tinget instämt Anders Björnsson på Tjärnebo och Tjärnö socken, hustruns broder. 1)mo (primo) att åtnjuta vedergällning och andel uti en uppsådder fjärdings bruk på bemälte Tjärnebo som skall vara deras möderne odel och bestå av två fjärdingar eller 1½ tunna skyld, varutinnan hon nu 2)o (sekundo) påstår få njuta sin systerlott, och som hon förmärker det efter Kungl. förordningen icke lära bliva fullt bruk, förmodar hon få inlösa av sin broder så mycken jord, att hon kan bekomma en fjärdedel tillsammans. Anders Björnsson på Tjärnebo inlade till att förklara detta sin systers påstående, dock utan underskrift, att han uti 8 år lät sin fader bruka dess tillhöriga tunna skyld utan någon avgift havandes ock därjämte han med egen kostnad kommit sedan i jorden, och såsom sådant allt sedan arvskiftet 1704 ej vordet nämnt kommer detta anspråket honom underligt före. Vad besiktningen på Tjärnebo vidkommer så all den stund dess syster där ej äger något fullt bruk, utan allenast 1/6 del av ett helt mantal, för vilket han dock hela ofridsåren betalt landskyld och presterat alla därav gående onera, tänker han i anledning av förbemälte Kungl förordning såsom bästa mannen få lösa systern ut och således få behålla halva Tjärnebo allena.
Systern inlade härtill på det högsta och förbehåller sig få bruka sin broders jord så länge hennes broder brukat hennes och vad bekostnad brodern beropar sig hava gjort med sädens bringande i jorden och han utan avgift låtit fadern sitta på sin odels-- 8 år skattefritt, förmenar hon nog vara betald. Men däremot för honom beräkna skulle dess mat och underhåll alla vintrarna dem åren, uppå vilka han låg hemma till kost och for om sommaren på Holland och ifall han därföre pretenderar betalning, gör hon det för sin halva tunna skyld.
Resoulution: Tingsrätten befinner av föreskrivne rannsakning att bägge parterna söka vilja betjäna sig av Kungl förordningen av 1684 d 10 juli, men så har tingsrätten däremot samma Kungl. för. till närmare övervägande tagit och ej annat befunnit än dess mening och innehåll så vara, sedan brodern Anders Björnsson i Tjärnebo äger 3/8 dels bruk och dess syster däremot ej mer än 1/8 del hon då bör också förhjälpas till lika bruk med honom och således berättigad till att få bruka dess broders 3 sättingar skyld, antingen för lego eller landskyld eller lösen, allt som de bäst åsämjas kunna, och det så mycket mera som nämnden och flera närvarande betyga detta halva hemmanet som äger goda förmåner nog föda 2nne (tvenne) åboer.
Havandes de då bägge efter Kungl förordningen fullt bruk av 1/4 del varföre åligger Anders Björnsson nästkommande års fardag (= vid S:t Mikaelidag i början av oktober?) lämna sin syster 1/4 del uti Tjärnebo. Vad den uppsådda fjärdingen vidkommer så kan Tingsrätten ej annat finna än att svaranden, som nästan synes om vintrarna hava uppätit landskylden hos sin fader, den dock systern till 1/3 del var berättigad till, bör därföre betala till henne 1sta korn, men ej lämna henne någon jord uppsådden, emedan hon själv kostnaden där uppå bestått. Emot denna domen lade Anders Björnsson 3 --smt uti rätten därmed att vädja under den högtädle lagmansrätten varföre honom tillsades så lång tid förut gjorda stämning att han innan 6 veckor kan den sin kontrapart och syster förkunna så framt han tänker njuta sitt interponerade vad tillgodo.

Didrik har sålt en ko till Jöran i Båleröd

YZ 1720 nr 14
Sedan tingsrätten överhört de besvär Didrik Torbjörnsson Brevik och ön Koster hade att föredraga emot Jöran Olufsson i Båleröd angående en ko bemälte Didrik 1718 om hösten emot 6 myntetecken till honom försålt, med conditioner att återtaga och silverpenningar i stället leverera och befunnit desamma av ringa värde. Alltså och i betraktande därav så dömde tingsrätten det köpet emellan dem bägge, som för många år tillbaka är vordet slutat i den tiden som mynttecknen voro i sin fulla gång, så att Didrik Torbjörnsson icke på dem kommit till korta, så framt han dem till sina utlagor använt bör bliva beståndandes och Didrik vara förnöjd med vad han en gång erhållit, så framt icke någon annan resolution som myntetecknen kullkastar i dagsljuset kommer.

YZ 912 hösten 1729
Till detta tinget hade Hans Didriksson på Styrsön i Tjärnö socken och Erik Hansson på Valeröarna i Norge instämt dess fader och svärfader Didrik Torbjörnsson samt sin moder o svärmoder Ingeri Björnsdotter systrar Liva och Mari Didriksdöttrar uti Brevik på Kosterön i Tjärnö sn för ett i sommar fallet arv i Holland, efter deras igenom döden avlidne broder och svåger Torbjörn Didriksson, som varit styrman på ett holländskt skepp farande på Ostindien till 1300 holländska gyllen påståendes att dem därutinnan delaktighet förunnas måtte, vilket dem alldeles förnekas. Erik Hansson på Valerön var inte till städes utan infann sig å dess vägnar Bryngel Sörensson på Hedängen, men som han icke var försedd med någon fullmakt, blev honom förvägrat, att uti denna saken något tala.
Häremot till att avara framställde sig Didrik Torbjörnsson med dess hustru och döttrar och producerade ett på holländska skrivet testamente dat. Brevik på Kosterön d 20 april 1724 och underskrivet av deras son och broder Torbjörn Didriksson, varutinnan han av ett sunt förnuft testamenterat sin gamle fader Didrik Torbjörnsson o moder Ingeri Björnsdotter att dess efterlämnade egendom av gods o penningar som han sig efterlämnar, när Gud den allra högste honom hädankallandes vardder, och efter deras död, dess systrar Maria och Lifva Didriksdöttrar att få densamma oklandrat och opåtalt av dess övriga syskon njuta och behålla.

Tingsrätten föreställde parterna om att de inte kunde uti vänlighet med varandra överenskomma. Varpå de äntligen omsider efter en stunds tal och gensvar ingingo med varandra följande förlikning. Att den gamle mannen Didrik Torbjörnsson och dess hustru Ingeri Björnsdotter samt dess döttrar Maria och Lifva utav en kristerlig kärlek samt bibehållande av god vänskap, utfästa sig att giva sin son och broder Hans Didriksson på Styrsön utav den testamentsgåvan, som de bekommit efter deras uti Holland avlidne son och broder Torbjörn, en summa penningar av 60 hollänska gyllen, samt deras dotter och syster Kerstin Didriksdotter, Erik Hanssons hustru på Hvalerön i Norge 30 hollänska gyllen, vart gyllen räknat för 1 daler 4 öre silvermynt varmed Hans Didriksson på Styrsön å egna och sin systers och Erik Hanssons hustru förklarade sig vara förnöjd och försäkrade att däruppå intet vidare klander göra. Didrik Torbjörnsson utfäste sig att föreskrivne summa allrasist 14 dagar ifrån dato betala begärandes de samtliga uti rätten täcktes dessa deras träffade förlikning stadfästa, vilken begäran rätten så mycket mindre avslå kunde, som de inför - - - i anledning av Kungl rättegångsförordningen år 1695 d 4 juli och den 23 härmedelst - - - - och laga kraft tillägnade -----

1730 7 okt
Hans Didriksson på Styrsön Tjärnö socken hade instämt sina systrar Maria och Lifva i Brevik på Kosterön samma socken efter att dess syster Anna dess föräldrar tillskrivet brev, daterat Amsterdam d 27 okt 1729, varutinnan skall tillkännagivas huru dess syster Maria avreset ifrån Holland med 1300 holländska gyllen och andra saker deras avlidne broder Torbjörn Didriksson tillhöriga, och att Hans åtvarnas att utsöka sin tillständiga andel därav och därjämte driva därpå, att det brev, som däruti åberopas och en hollänsk hustru vid namn Bärta skolat med sig haft till bemäte föräldrar och omständligen utvisa skall sammanhanget av bemälte deras broders efterlåtenskap måtte framtes, helst det för den orsakens skull hade bort för Hans uppläsas, men av Maria undandöljts, varigenom Hans tvivelmå påkommer, av vad riktighet deras broders testamente måtte befinnas Maria Didriksdotter inställde sig till ansvar å egna och dess syster Lifvas vägnar kunnande icke förmoda att deras broder Hans, vad de förmente 1300 gyllen angår, som hon skolat fått i Amsterdam efter avlidne brodern Torbjörn och ett testamente, som samme broder till sina föräldrar upprättat och för häradsrätten framvist är, och Hans genom förlikning själv då erkänt och gottgjort, nu på samma testamente skall hava fog att klandra eller söka dom därför, all den stund Maria vid sin återkomst från Amsterdam, givit sina föräldrar för de medel hon således bekommit, riktig reda och räkning. Det ock fadern Didrik själv närvarande bejakar. Och vad det utfordrade brevet angår, som hollänska hustrun Bärta skolat haft med sig till föräldrarna, så säger Maria att brevet varit föräldrarna tillskrivet och kan alltså icke göra något besked därföre. Havandes det icke på något sätt undandöljt, utan fastmera sökt att få det igen sedan det blivit förlagt. Bifogande än vidare, som ock bestyrkes av tillstädesvarande fadern Didrik, att samma brev icke varit av något märkvärdigt innehåll. Ej heller tror han att omtalade dess syster Annas brev icke varit av något märkvärdigt innehåll. Ej heller tror han att dess omtalade syster Annas brev från Amsterdam något härvid kan reflekteras på, kunnande varken lösa eller binda. Som bemälte syster Anna skrivit samma brev av avoghet och illvilja, för det hon icke fått efter avlidne brodern Torbjörn allt vad hon velat.

Sedan de sålunda utlåtit sig å båda sidor, blev det förmedlat dem emellan till en sådan förlikning, nämligen att Hans Didrikssons fader eller dess systrar Maria och Lifva skola nu strax, uti ett för allt, betala till Hans, deras son och broder 12 Cr 8 s smt till förökning på de 60 smt Hans efter förlikning, när han velat klandra sin salig broder Torbjörns utgivne testamente, varemot Hans Didriksson, en gång för alla avsäger sig allt vidare åtal och klander på förbemälte dess broder Torbjörns testamente till sina föräldrar, o efter deras död till sina systrar Maria och Lifva, så att föräldrarna o systrarna den ene efter den andra, oklandrat och opåtalt nu och framdeles, skola omtalte testamente alldeles för sig behålla, nyttja och till godo njuta, varöver häradsrättens stadsfästelsedom begärdes och beviljades.

Didrik Torbjörnsson uppvisar testamente till förmån för Maria o Lifva som ordinarie häradshövdingen på orten upprättat d 31 juli 1730

År 1732 är det åter dags för Hans Didriksson att kalla sina systrar Lifva och Maria inför tinget. Då har deras fader Didrik dött och han beskyller dem för "att hava undandölgt en hop lösöre" vid skiftet efter fadern, att avlägga ed på att de intet undanstuckit, begär att skiftesbrevet uppvisas för honom, "att låta honom bekomma sin andel uti dess salig broder Knuts tvenne kistor samt "att uppvisa och för Härads rätten framgiva de contante penningar som fadern ärft efter sin avlidne son Torbjörn och densamma sedermera till modern Ingjähl leverera på det han må få veta summan därav; honom har till dato ingen underrättelse nått, och det så mycket mera som systrarna Lifva och Maria ej kunnat hava fördel av bemälte penningar för än efter moderen Ingjähls död".

Systern Lifva inställde sig för rätten, Halfvård Ifvarssons hustru, bad om ursäkt för systern Maria, som inte kunnat tillstädeskomma eftersom hon måste vara hemma och sköta uti sängen liggande modern Ingjähl, så har Lifva påtagit sig att svara för dem båda. Hon visste sig intet vara undandöljt vid skiftet (dock angifver hon 4 Fåhr samt 4 fierdingar Makril)
Ansåg sig inte behöva avlägga ed, förmodande att dess broder Hans tror henne så illa att han henne med edgång ville besvära (Hans efterkravet på edgång). Lifva visade upp skiftesbrevet daterat Brevik d 21 april 1732.
Hans krävde för att förlikas att Lifva senast 8 dagar efter hon kommit hem från tinget till honom betala 18 ? smt så skulle han avstå alla anspråk på arv efter fadern.

1737 har Hans Didriksson förekallat sin morbror Anders Björnsson och hans son Jörn Andersson Tjärnebo för att få lösa jorden som Hans moder Ingjähl Björnsdotter sålt till sin bror Anders Björnsson. Det får han inte förrän efter morbrodern har dött, han får tills vidare nöja sig med att "få åtnjuta av svaranden årligen ett gott lass hö"

1741 är morbrodern avliden går det bättre; han får lösa tillbaka 1/6 del uti Tjärnebo. Riktigt nöjd är han inte, han ville fått ytterligare 3 sättingar så att det blivit 1/4 del.

1742 får han tillträde. Hans dotter Karin, gift med Hans Nilsson, bosätter sig på Tjärnebo. Två av deras söner blir boende på Koster, Hans Hansson på Långegärde och Nils Hansson på Nedre Kile.

1757
Sedan undertecknad Hans Didriksson med sin hustru Anna Mattisdotter nu äro komna till så hög ålder, att vi ej längre mäkta oss nära med fiskande, som hittills varit vårt näringsmedel, ej heller svara till de kronoutlagor som för 1/8 -dels skattehemmanet Styrsön vi bebo, beläget i Tjärnö socken, Vette härad, vilket vi själva under vårt äktenskap oss förvärvat, årligen kan komma att erläggas, så hava vi, medan vår yngsta dotter Ingeborg Hansdotter nu kommer att träda i gifte med unge drängen Mattis Olsson, för bäst och rådeligast funnit utan att våra andra barn därpå skola göra något klander att härmed avstå förenämnde ön eller 1/8-dels hemmanet med där tillhöriga fiskegrunder, med åker och äng, samt flera tillhörigheter som därunder lyder, jämväl alla de husen vi nu själva därpå hava, jämte fiskeredskapen med båtar och segel, av vad namn det vara må, såsom ock trenne stycken kor och en täckebulster med utländskt fint var till förenämnde vår yngsta dotter och hennes trolovade fästeman Mattis Olsson att nyttja, bruka och behålla så länge någon av oss lever. Men efter bägges vår död skall dem allenast hälften av samma ön med dess tillhörigheter därunder tillkomma. Emedan hälften därav då skall tillfalla vår andra dotter Karin Hansdotter och vår måg Hans Nilsson (bodde på Korsnäs) Dock utan att njuta någon annan del av förenämnde persedlar, eller vad de själva sedermera kunna sig förskaffa. Dock med det förbehåll att vi hava vår varelse hos vår yngsta dotter så länge vi leva och hon med sin tillkommaande man draga försorg om vårt uppehälle. Till desto mer trygg- och säkerhet varder detta av oss underskrivet och med våra bomärken stadfästat uti nedanskrivne vittnens närvaro, som skedde på

Kragenäs den 11 april 1757
Hans Didriksson HDS Anna Mattisdotter AMD
Vittnen: Hvasser Ahlman

Tyvärr gick det inte som det var tänkt. Dottern Ingeborg dog 1760 i svår barnsnöd 28 år. Även barnet dog.

Hans och Anna tillbringade sina sista levnadsår hos äldsta dottern Mallena, som var gift med Olof Hermansson på 1/3-dels mantal Nedre Kile, Koster.

(27) Pähr Hansson *1/2 1727 död 4/1 1778 49 år 11 månader 'en beskedlig och trofast man'
gift a) 30/10 1752 'bondesonen och unga karlen Pär Hansson ifrån gården Öhn i Lur socken med bondeänkan Olug Olsdotter från Torgonön - - och bor i Torgonön'

(32) Olug (Olloug) Olsdotter *1687 död 30/6 1761 74 år gammal. Hon gifte sig första gången 4/12 1717 (30 år gammal) med (33) Erik Hansson.

gift b) 29/1 1762 med (34) Helena Swänsdotter, dotter till Swän Olsson i Älgön, * 5/9 1735

Barn:
(35) Sören *4/1 1764 död 16/11 1830
(36) Helena *30/8 1766
(37) Oliana *29/4 1868
(38) Hans *1/6 1770
(39) Ingrid *15/3 1773

(35) Sören Pärsson *4/1 1764 död 16/11 1830
gift med a) (40) Cattarina Jonsdotter
b) (41) Christense Andersdotter *12/1 1778

Barn:
(42) Pär *10/9 1788
(43) Johan *6/4 1794
(44) Helena död 12/3 1786
(45) Petronella död 20/11 1788
(46) Anders död 20/2 1791
(47) Helena *28/12 1796

(43) Johan Sörensson *6/4 1794
gift 16/2 1830 med (48) Trina Hansdotter *4/10 1796, dotter till Hans Ols Jons i Mardal, Skee socken, och hans hustru Anna Olsdotter

Barn:
(48) Carl *4/7 1826 kom till Hwaler (norsk ö norr om Strömstad) Han hade tre söner (enligt 'faster' Hulda)
(49) Anton *19/12 1837 målare, bodde på Hällekind, strax söder om Strömstad
(50) Sophia *27/4 1821, gift med Anton Matsson Kitteröd. (Kitteröd är granne till Jörlof, 12 km öster om Strömstad
(51) Hedda *4/4 1824 död 6/4 1826
(53) Charlotta *1/8 1832, gift i Strömstad (kan vara släktlänken till 1900-talets familj 'Hansen i Kleve', med Hanssons Herrkonfektion i Klevgatan, Strömstad. En ättling är Ragnar Andersson, f.d. ägare till Andersons Rörmokeri.
Konfektionshandlare 'Hansen hade sönerna Mats, Seth och Alf, vilka förblev ogifta och var biträden i affären. De hade tagit realexamen, Seth var scoutchef i många år. Systern, vars namn jag glömt, hade klädesaffär och var gift med kamrer, sedermera rörmokare Andersson, Ragnars fader.

(54) Olof *16/2 1830 på Varp, Skee socken, död 29/1 1908 på Hällebogen (Bagarebacken) vid Idefjorden snett emot Halden, Lommeland socken. 'Olle i Varp'. (Inramat stort foto finnes)

Om Johan Sörensson sade hans sondotter Hulda *24/10 1868:
'Farfar var en "storkarl" (en "storkarl" kunde enligt 1800-talets värderingar t.ex. vara 'rik', ha förtroendeuppdrag i socknen eller riket eller på annat sätt ha ett företräde framför folk i allmänhet. För länge sedan letade jag i ett dokument från socknen med underskrivna namn. Han fanns inte med där. Det finns inte indikationer på att han skulle ha haft socialt inflytande i socknen). Han hade båtar och bedrev sjöfartshandel. En släkting (hans namn nämndes) var handlare och skötte Johans affärer i land. En gång när Johan kom i land i Göteborg hade släktingen förskingrat betalningen för en hel skeppslast. Pengarna skulle ha gått till utgifter och kostnaden för en ny last. Hulda sade att Johan var mycket duktig och hade gott anseende.
(Ovanstående text skrev jag för många år sedan. Idag, 16/1 2008, kan jag inte hitta anteckning med närmare argument. Uppifterna i ovanstående avsnitt bör betraktas såsom inte helt säkra. Det går att leta i dokument för att få veta mera om Johan Sörensson. Någon stans ifrån fick han sin goda ekonomi)

Albert Sandklef, f.d. musei-intendent på Varbergs museum, utgav på 1970-talet ett stort arbete om kustfart i nordiska vatten: 'Västkustens allmogesjöfart 1575 - 1850 Sid 529: Skeppare J D Eliasson skonert 32,33 läster År 1855 betalat hamnavgift i Göteborg
Sid 550 Fartyg med namn: Carl Oscar skonert 32,33 läster. 1855 Varp i Skee

Gösta Framme, som var en driven forskare, sade vid samtal med mig följande: Sjöfolk, som bedrev sjöfart hade sin familj på bondgård med tillgång till alla naturalier. Trots att de hade sin yrkesverksamhet på annat håll antecknade prästerna dem regelbundet såsom bonde. Johan Sörensson står 1832 i kyrkobokföringen såsom bonde och år 1837 såsom F. Åboen. Åbo, innehavare av åborätt; användes även om ägaren till en jordegendom, för så vitt han bor och brukar den. Åborätt, ständig och ärftlig besittningsrätt till jordbruksfastighet, vilken rätt reglerats i lagstiftning. En last, pluralis läster = 18 skeppund järn = 2448 kg

Gården Varp, nära järnvägshållplatsen Varp mellan Skee och Överby, var 1/4 mantal, födde 2 hästar och 8 - 9 kor. Manbyggnaden var ett mycket gammalt, stort tvåvåningshus med storstuga, kammare, kökskammare och kök i första våningen samt två rum ovanpå (Huldas uppgift). Thor *6/3 1861 mindes att när han var barn fanns på vinden en stor hög med dokument, varav de flesta bestod av pergament (=torkade hinnor från djur). Nu på 1900-talet återstår av huset stengrunden några hundra meter från bondgården.

(54) Olof Johansson ('Olle i Varp') *16/2 1830 död 29/1 1908
gift med Oliana Hansdotter *1835, dotter till gästgivaren på Hälle gård vid Idefjorden Lommeland socken.
Oliana var syster till Mathilda. 'Moster Tilla' bodde i Los-Annas och Johan Langbags hyrda hus bredvid 'farbror' Thors hus på Unneberg, granngård till Hälle. Olianas andra syster hette Amalia. Hon var mor till 'Johan Persson' i Hälle, som varit sjöman och bodde på den avstyckade gården Hälle (närmre mot sjön).

Olle i Varp ärvde gården Varp. Arvet efter föräldrarna Johan och Trina delades mellan sju barn. Olle stod i skuld till syskonen (åtminstone till systrarna Sofia och Johanna). Enligt dottern Hulda hade två systrars män orimligt höga krav på återbetalning och ränta. Hulda berättade att hon på eget initiativ åkte till Strömstad och fick för sin fars räkning låna pengar av en snäll handlare (hon nämnde namnet). Pappa Olle kunde betala den aktuella skulden. Gården var från början "mycket stor" och sträckte sig så långt man kunde se söderut. I södra ändan hade gården torp. Olle pantsatte på östra (gården Kampetorp växte) och västra sidorna mark så att hans brukbara mark blev lång och smal och svårskött. När Hulda var liten dog hennes mor Oleana. Hushållet sköttes tillfälligt av Oleanas efterblivna syster (eller släkting?). Det gick inte alls bra, och Hulda tog så småningom över sysslor (laga mat, mjölka, arbeta i ladugården, köra häst till Strömstad och göra inköp och arbeta på åkern vid skörd.)

Änkemannen Olle sålde Varp och gjorde sig skuldfri. Han köpte två ångmaskiner, en Cylindertröska och en cirkelsåg med tillbehör. På hösten åkte han runt på gårdarna och tröskade. På våren sågade han timmer. Sågverket var uppställt i Lur socken (troligen på systern Johannas och hennes mans egendom Äng). Johannas barn tog så småningom över verksamheten. På 1930-talet fanns där ett mycket stort och välskött sågverk, ägt av fabrikör Olsson, som ansågs vara mycket rik. Hans dotter tog realexamen 1938 i Strömstad och hämtades under skoltiden på lördagarna av en fint klädd privatchaufför.

Hulda tog tjänst i Strömstad där hon lärde sig sy kläder. Hon hade roligt och trivdes mycket bra med familjen (jag har glömt vem familjen var).

Änkeman Olle flyttade över till sin bror Carl på Hvaler. Där bodde han ihop med en dam och fick med henne en son. Detta ansågs vara omoraliskt och skulle hemlighållas. Denne son blev sjökapten och chef för Norges lyxiga passagerarefartyg (Oslofjord?), som gick till New York.

När Olle blev gammal flyttade han till sin dotter Hulda i Bagarebacken, Hällebogen vid Idefjorden. Han byggde en snickarbod och gjorde vardagsmöbler. Hans barn överöstes med möbler, som de var lagom förtjusta i. (Soffan i Bjälveröds kök gjord av honom. När jag var liten sov mina föräldrar i en rödmålad utdragssäng med gavlar och svarvade hörnstolpar.)

Olle var djupt älskad av sina barn. De beskrev honom som mycket snäll, vänlig, glad, sällskaplig, händig och arbetsam. Han arbetade i sin verkstad till strax före sin död. Han blev 78 år gammal.

Barn:
(56) Thor Ferdinand *6/3 1861 död 23/3 1942.
gift 22/3 1895 med (57) Hedda Katarina Augustdotter *2/2 1872 död 30/7 1936 född på Grönbacken, liten granngård till Hälle. Hon var syster till Karl i Hälle, som hade sönerna Johan och Oskar. Johan var ogift, arbetade först som stenhuggare i Hälle, sedan som anläggningsarbetare i Trollhättan. Mycket kulturintresserad och god fotograf.
Jag (Alf) frågade honom om min farfar Johan Adolf, 'Adel'. Han berättade att 'Adel' och hans son Karl högg sten nedanför gården Knarrås. De hade mycket goda sångröster och sjöng i duett medan de arbetade. De var lättsamma och hade gott humör.

Oskars barn har nu gården Hälle. Där finns nu trävaruaffär med såg.

Hedda fick vid 13 års ålder barnet Alfred *20/4 1887 med gårdens dräng, som en kall vinter nerbäddades med flickan Hedda i kökssoffan. Alfred utvecklades till en buse och skickades 1907 till USA där han ännu levde 1935 då han fick arv efter sin avlidna mor. Hedda var oerhört effektiv och ordningsam, vänlig och snäll (alltför snäll?). Hon hade i sin ungdom varit mycket vacker. Hon gick aldrig i kyrkan, eftersom hon efter födseln av Alfred fick sitta främst på en skampall i kyrkan och varje söndag fick en offentlig utskällning av prästen 'androm till varnagel'.

Thor gick vid 15 års ålder till sjöss och seglade på världens alla hav. Han var matros, vilket innebar att han utförde alla vanliga sysslor på ett segelfartyg, t.ex. att sätta och ta ner de högsta seglen och reva (= minska segelytan) segel inför storm. Därtill krävs vighet, en viss muskelstyrka och förmåga till avslappnad koncentration vid höga höjder. (En f.d. sjöman och fiskare från Nockleby, Tjärnö socken, berättade att Thor var berusad under tre veckor då seglen var satta och fartyget passerade linjen (= ekvatorn).

Thor var språkbegåvad och lärde sig tala engelska, tyska, spanska, holländska, franska och portugisiska. (Jag har hört honom tala tyska och engelska. Orden strömmade fram flödigt och obehindrat. Hans dagliga tal var nordbohusländsk dialekt. Den försökte han försvenska när han talade med min svenska inackorderingsvärdinna i Strömstad. Övergången till norska gick utmärkt)

Han deltog aktivt i två revolutioner i Sydamerika, troligen Venezuela. Han mönstrade av ett fartyg för bättre hyra på ett annat fartyg. Under tiden bröt revolutionen ut, och han såg hur katolska präster ställdes upp mot kyrkväggen och sköts. De allmänna vidrigheterna gjorde att han ställde upp till aktiva insatser på den motsatta sidan. Han arbetade även en tid i landet (hos en handelsman?). Åter ut på haven. Efter en tid var fartyget i samma land då en ny revolution inträffade. Han blev förd från fartyget och arresterad, kom ut och deltog på nytt i strider. Han tyckte inte om krig och busfasoner. Han var därför en hängiven åsiktsfrände till Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som bedrev en ideologisk och konturskarp kamp mot Hitlers pöbelvälde. (Hitlers främsta och säkraste stöd var gatans busar, som kläddes i pråliga uniformer).

Thor hade mycket goda kunskaper i geografi. Han intresserade sig för ländernas export och import och hur folket i länderna behandlades.
Jag har ett kort av honom tillsammans med den övriga lilla besättningen på en båt. Han står längst till höger. Vid cirka 35 års ålder kom han till Hälle vid Idefjorden där hans mor var ifrån. Kanske bodde hans syster Hulda redan där? Han satte upp en diversehandel, där man kunde köpa det mesta, mjöl, socker, jäst, hästskor, järnspett, fotogen. Stenindustrin hade börjat på orten med massor av inflyttade människor, som köpte det mesta av sina förnödenheter i Halden. Det fanns redan en affär på orten, men den sköttes mindre bra. Det kom så småningom att finnas tre större och två mindre affärer på orten. Nu är stenindustrin borta och människorna med den.

Affärslokalen var stor och välbyggd. Entrén var ganska vacker med träsnidad omramning. Han måste ha haft ett startkapital. Han gifte sig med Hedda. Äktenskapet var troligen mycket lyckligt, men barnlöst. Han köpte ett mindre lantbruk, som födde en häst och ett par kor. Han lät bygga bostadshuset och ladugården, vilket tyder på att gården utgjorde en avstyckning från gästgivaregården Hälle, från vilken familjen hade arv via hans moder Oliana. Lantbruket sköttes perfekt och bedrevs delvis såsom hobby. Man skämtade om att Hedda skötte inkomsterna från lantbruket, och Thor betalade alla lantbruksutgifter, inklusive inlejd arbetskraft från sin stinna portmonnä.

Han levererade tung och ganska komplicerad järnutrustning till stenindustrin. De stora inkomsterna gjorde han på skogsaffärer. Tillsammans med Heddas bror Adel i Tange köpte han skog på rot och skogsgårdar, främst i Dalsland, lät såga timmer och annat virke, som han exporterade till England. Han startade sina skogsaffärer när konkurrensen hade hunnit bli mycket hård, men han hade varit med om att transportera trävirke från norrländska hamnar till England och hade sett vilka fundamentala misstag, som hade skett vid transporterna. Hela laster kunde vara förstörda på grund av att blåröta hade etablerat sig i virket. Kan gjorde skogsaffärerna lönsamma genom att han kunde minimera kvalitetsförlusterna vid transporter. Hans administrationskostnader var låga. En tysk cigarrhandlarefru i Halden skötte hans utrikeskorrespondens via sin skrivmaskin och genom sin förmåga att uttrycka sig rätt på främmande språk. Han betalade anställda generöst när de skötte arbetet bra, vilket inte var vanligt på den tiden. Detta gynnade kvaliteten och pålitligheten i leveranserna men det är osäkert om han insåg sambandet.

I början av 1930-talet hade han en förmögenhet, som på ett ungefär svarade mot kostnaden för att uppföra 37 enfamiljshus.

På grund av lungturberkulos i min pappas hem kom pappa (Olof Johansson) att bo hos Thor och Hedda från 5-6 årsåldern (trodde han själv). Han behövde bara gå c:a 500 m över en bergsås för att komma till sitt hem. Fostran var mycket mild, och min pappa blev antagligen bortskämd. Alla tecken tyder på att Thor älskade sin brorson och fosterson. Olofs känsla för sin fosterfar är för mig okänt.

Han stannade hos Thor tills han blev konfirmerad. På försommaren övertalades han av sin kusin Johan att följa med och söka jobb i Norge. Han fick 10 kr av Thor, ganska lite pengar. Thors tanke var att Olof snart skulle komma tillbaka när pengarna var slut. Thor hade dessförinnan ordnat för Olofs inträde i Strömstads samrealskola på följande höst, men Olof kom inte tillbaka när tiden var inne för terminstart.

Ungefär vid första världskrigets slut tog Thor och Hedda emot 'krigsbarnet' Johann Diener från Wien. Han kallades Hans eftersom han hade en syster Gretl (sagan Hans und Gretl). Han var 12 år när han kom och stannade tills han var mer än 20. (Jag har sett honom). Han lärde sig nordbohusländska och norska oerhört snabbt och utvecklades till en oansvarig festprisse. Man sade att han fick vad han pekade på. Han sov om dagarna och vistades i Norge om nätterna. Han använde flitigt Thors motorbåt för ändamålet. Thor gjorde under 1920-talet många resor till Wien. Hans' föräldrar, farbror och syster Gretl hälsade på i Hälle. Efter många brev till Wien hade Thor på 30-talet tappat kontakt med Hans. Man gissade att han antingen försvann i Wiens undre värld eller uppslukades av nazismens hejdukar.

Jag träffade Thor så mycket att jag borde kunna ge en karakteristik av honom, men att närmare beskriva en människa är svårt. Kortfattat kan sägas att han var såsom vanliga skötsamma människor i allmänhet är. Naturligtvis var han ett barn av sin tid, vilket bör vara väl så intressant om man vill veta hur människor präglas av den omgivning, som de lever i. Han läste ur sitt engelska nya testamente varje dag, bad bordsbönen högt på engelska (hunden kom då fram till bordet, satte sig bredvid och tittade upp). Engelska uttryck var vanliga i området eftersom många hade vistats utomlands. Min pappa hörde engelska varje dag, men kunde bara enkla ord och fraser.

Thor klädde sig snyggt, hade hund och käpp med silverkrycka, hälsade alltid artigt, gav sig tid att lyssna på vad folk sade, skämtade lite försiktigt. Han delade in mänskligheten i två kategorier: lata busar och flitiga, ärliga människor. Ett drag av fåfänga fanns, dock inte alltför utmanande, exempel: Han åkte med buss från Hälle till Strömstad varje månad för att prata med folk och betala mina inackorderingsavgifter och förse mig med övriga medel för realskolan. Han lyckades göra varje utbetalning till en liten ceremoni. Medlen hade mera diskret kunnat sändas per post.

Ett exempel på hur den tidens människor kunde tänka:
Han beskrev en stormig resa med en engelskregistrerad båt. Några besättningsmän hade blivit sjuka och måste mönstra av i Sverige (Sundsvall?). Nya besättningsmän måste mönstras in. På Nordsjön blåste det upp till orkan, och seglen måste revas. Han beskrev: "Där ramlade en ner, han var ingen sjöman, där ramlade ytterligere en ner, han var ingen sjöman" (borde berättats på hans dialekt Han va icke no söman han)

(58) Karl Olsen i Saltboviken (Saltvige) *20/3 1863, son till Olle i Varp.
Gift med Amalia *17/3 1861, dotter till Carl Jansson från Dalskog, Dals socken i Dalsland *10/7 1820 och hans hustru Cattarina Åhman *1822 från Wassbotten, far: Jonas Åhman. Wassbotten ligger i norra Bohuslän på gränsen till Dalsland. Carl Jansson kallades 'Jansen i Saltvige' och var en mycket skicklig klensmed. Han tillverkade stora klockor med träfodral, skridskor, kaffekvarnar, lås, dörrbeslag, jordbruksredskap, verktyg etc. Den lilla gården Saltvige ägde mark längs stränderna. Grödan bars eller släpades fram till en mycket stor eka, lastades, roddes fram till ladugården vars gavel hängde ut över vattnet. Gården födde 2 - 4 kor + ungdjur, ingen häst. En av Jansens förfäder bodde i Dalsland. Denne fick i början av 1800-talet en guldbelagd praktbibel såsom belöning för att han var Dalslands siste björnjägare. Landshövdingen hade skrivit en dedikation på försättsbladet. Bibeln har på obekant sätt förkommit. Jag hade ärvt den.
Jansen hade släkt och många vänner i Halden.

Amalia (Mali) var på äldre dagar något lomhörd efter en öroninfektion. Hon var smärt och mycket spänstig. Hon tålde inte värme, vilket tyder på att hon hade fel på sköldkörteln. Hon var i sin ungdom mycket duktig skridskoåkerska med piruetter och hopp. Jag såg Mali och Karl paråka skridsko (scheser). De var då i 75-årsåldern.

Mali hade i sin ungdom (vid 20 års ålder) gått på svensk folkhögskola. Hon hade också åkt på cykel med stort framhjul. Hon var arbetsam och tog vara på allt. Äktenskapet var barnlöst.

Karl gick till sjöss omedelbart efter konfirmationen.

Hans mor Oliana var död, och hans äldre bror var redan ute på haven. Han mönstrade på från Fredrikstad, var på segelfartyg hela sin ungdom. Han klarade livet vid två förlisningar. Den ena skedde en vinter i Finska Viken. Besättningen transporterades genom Sverige till Göteborg för vidare resa till England. Han fick inte lämna gruppen och åka hem eftersom han betraktades såsom engelsman. Det fanns regler för att lämna anställningen på ett fartyg. En gång bytte han till ett engelskt fartyg genom att ha mycket kläder på sig när han lämnade båten med urusel mat och ha lite kläder på sig när han återkom. På så sätt kunde han rymma, men måste överge sin sjömanskista.

Journalisten Ewald Olsson skrev en artikel om Karl Olssons äventyr vid Falklandsöarna. Jag har urklippet.

Karl utförde såsom sjöman allehanda sysslor, sätta segel, laga segel, arbeta såsom timmerman etc. Han högg sten i Hälle en tid efter sjömanstiden. Karl var mer än 180 cm lång, han var smärt, bredaxlad och rak i ryggen. Vid nära 80 års ålder hade han kvar alla sina tänder, men efter en influensa fick han inflammation i munnen och måste dra ut en massa tänder.

Han fick ganska tidigt (kanske före 60-årsålder) reumatisk värk, som han beklagade sig över. Han var mycket händig, hade ärvt sin svärfars verktyg, och gjorde mina första skridskor. Han hade också gjort min fars och farbrors skridskor. Han lärde mig att binda fiskenät.

Från svalen kom man in i det mycket kalla köket med järnspisen rakt fram, insatt i den öppna gruvan med kåpan ännu kvar (gruva = öppen eldstad med hängande kokkärl). På kåpans fries stod många ljusstakar av mässing, (några troligen av 1600-talstyp). Till höger gick man in i stugan med norsk gjutjärnsspis, slagbord, stolar, kommod, pendelklocka med fodral från golvet, på klockans högra kant fanns en strut med karameller, bord med alldeles för mycket stora växter, bl.a. en palm stående på golvet, litet bord med radio och radions hörlurar, mellan bordsbenen fanns en skiva för radions två batterier. Karl satt i en gungstol, varifrån han gärna berättade om gamla tider. Väl använda biblar och psalmböcker fanns i närheten. De båda inre rummen såg jag aldrig. Från köket gick en trappa upp till vinden. Där stod ett badkar med smutsigt vatten.

Karl och Mali levde oerhört sparsamt och tog till vara allt. De ägde två mindre och mycket gamla fastigheter i Halden. Efter att de sålt korna bodde de i Halden i en liten tvårumslägenhet på vintrarna. De var goda vänner med många Halden-familjer, bl.a. med familjen Skramm och f.d. polischefen.

(61) Hulda, dotter till Olle i Varp, och yngst i syskonskaran, *24/10 1868, död på Krokstrand hos sin dotter Torborg vid mer än 90 års ålder. 'Faster Hulda' (=faster till min far Olof) har berättat för mig och för min mamma detaljer om släkten, som jag i 20-årsåldern nedtecknade i en anteckningsbok. Många upplysningar i denna släktkrönika är hämtade från de anteckningarna.

Från sin barndom, som tydligen var mycket lycklig trots att hon tidigt blev moderlös, berättade hon många detaljer. En sådan är följande historia där man först bör veta att Olle i Varp, som övertog föräldragården, måste lösa ut två bröder och två systrar. Systern (Johanna?)s arv utgjorde en skuld till Olle. Systern var gift med Adrian i Äng, Lurs socken. Adrians son: Otto i Blåskog.

Hulda berättade att 'morbror' Adrian i Äng hotade Olle i Varp med att begära konkursauktion om Adrian inte fick ut 'sina' pengar. Hulda spände då utan sin fars vetskap hästen för vagn och åkte till Strömstad, där hon lånade 500 kr (ungefär = 6 årslöner för en dräng) av Hansson & Persson i Strömstad ("inte släkt men snälla handlare").

Ovanstående 'passage' (passage är ett dialektuttryck för en kort berättelse om vad som helst) är hämtad från en anteckningsbok där jag hade gjort anteckningar kort efter att jag hade pratat med 'faster Hulda'. På ett ställe står att Adolf ärvde pengar och tavlor utan ram från släkt till Olle i Varp. Släkten hette Halvordsen, bodde på Sörhaln (=södra stadsdelen vid hamnen) i Halden och hade ett handelshus. (Naturligtvis ärvde hon själv och alla bröderna, vilket hon inte sade. Tavlorna hade blivit förstörda och kastats) Johan Persen i Hälle hade också ärvt och tagit för sig. Att han var arvinge betyder att Halvordsen var släkt till gästgivaren i Hälle där Olle i Varps hustru Oliana var dotter.

Olle i Varp, som blivit änkeman, skaffade sin hustrus efterblivna systerdotter Jacobina att sköta hushållet. Hon klarade inte uppgiften och dottern Hulda övertog hushållet trots att hon var barn. Olle hade tidigare pantsatt jord till grannar och fick på så sätt en lång och smal åkerareal. Han sålde resten av åkerjorden år 1884 till sin granne och släkting Halvard i Kampetorp och köpte två ångmaskiner, ett tröskverk och ett sågverk. Han bodde kvar på Varp, var snickare och åkte under hösten och vintern omkring på gårdarna och tröskade säd med ångtröskan, då en modernitet. Den andra ångmaskinen och sågverket hamnade hos släktingar i Lur med vilka han under många år hade ovänskap om ekonomi.

Hulda gifte sig med Hans *1/11 1864, son till Anders i Holtanelia, ett småbruk i Lommelands socken. Han dog av cancer i slutet av 1930-talet. Han gick först i skomakarlära hos en skomakare, som gick från gård till gård för att göra och laga skor. På gårdarna fick de mat och husrum, ofta fick de besvär med loppor och löss på gårdarna. På lusiga ställen tog de arbete bara när beställningarna tunnades ut.

Hulda och Hans byggde hus på ärvd mark i Bagarebacken i Hälleböuen (ett gediget hus) och Hans högg sten. Hans var mycket välbyggd, ljus och mager. Han var ordningsam, arbetsam och stillsam. Han hade många syskon av vilka en bror spelade fiol på kalas och bröllop. Hulda ansågs i sin ungdom ha varit mycket vacker. Äktenskapet var troligen mycket lyckligt. De fick barnen William, gift i Vikedal nära Stavanger. Han arbetade på en fiskebåt, som var så full av löss att han hoppade i land i Vikedal där han blev först vägarbetare, sedan stenhuggare Han gifte sig där, fick fyra barn och dog där

Klara, först biträde i Thors affär, sedan gift med tullare Birger Edvinsson från Västra Värmland, Töcksfors?

Deras barn:
Karin, född 1923, gift i Stockholm med en officer. Tage, född 1926?, kammarskrivare vid tullen.
Karl, född 1904, stenhuggare, gift med Hildur Gabrielsson.
Barn:
Rolf Hansson, Hogdal, tullare, idrotts- och ungdomsledare.
Karl ärvde Saltvige och fick där reumatisk feber som han dog av vid 49 års ålder.
Johan, född 1901, stenhuggare, gift med Signe Gabrielsson
Barn: Ragnar
Torborg, gift med Hugo Reichenberg, lastbilsägare, Krokstrand.
Barn: Karl-Erik, Roger, Rose-Marie.

Hulda hade också en pojke och en flicka vilka dog i spanska sjukan, en svår halsåkomma.

Olle i Varp flyttade vid pensioneringen till sin dotter Hulda, där han byggde en verkstad och såsom hobbyarbete gjorde möbler. Han skaffade förebilder i en möbelfabrik i Halden. Kökssoffan i Bjälveröd är gjord av honom. Köksbordet och fyra pallar är gjorda av Olof.

Olle i Varp vistades före sin pensionering ett antal år på Hvaleröarna, där han bodde ihop med en dam med vilken han fick ett barn, en pojke, som blev skeppare. Dennes son blev befälhavare på Oslofjord, ett linjefartyg, som gick på traden Oslo - New-York. I den tidens bibelläsning och dubbelmoral pratade man inte om barn utanför äktenskapet, men i detta fall hade man vissa kontakter med familjerna på Hvaler. Olle i Varp var uppenbarligen mycket älskad av sina barn. Dottern Hulda hade mycket gott att säga om honom. Thor beskrev honom såsom stillsam och blid (=att ha gott humör)

(59) Johan Adolf (Adel) Olsson (Olufsen, Olsen) *1866, död 5/6 1914 vid 49 års ålder, min farfar och son till Olle i Varp. gift med (60) Hanna *27/4 1866 död 12/10 1913 47 år gammal dotter till Thomas Steen, styrman, boende i ett torp söder om Varp. (Se släktöversikten om Steen, gjord av John Nilsson).
På äldre dagar hjälpte han dottern Anna, som hade ett härbärge med krog vid Pongevränga ('att vränga pungen') ett par kilometer norr om Strömstad. Hanna hade en bror, som var skeppare i Larvik, södra Norge. Denne skeppare hade barnbarn (barnbarns barn?), Reiulf Steen, som blev norsk socialdemokratisk minister och nu är ambassadör i ett sydamerikanskt land. Två bröder var stenhuggare vik Krokstrand, ett stenhuggaresamhälle i östra delen av Idefjorden.

Enligt mamma var de några supiga typer, som hon inte gillade. Hon hade sett dem en gång, men inte pratat med dem. (Vår pianostämmare xxx Simonsson, hade en mycket positiv uppfattning om dem). John Nilsson har skrivit om släkten Steen. Hans mamma var syster till Hanna. Dessa två var lika såsom två bär, frånsett att Hanna var mörk och hade bruna ögon medan hennes syster, Johns mor, var blond och hade ljusblå ögon. (Min pappa och jag har ärvt de bruna ögonen från Hanna. Adolf och hans syskon hade mörkt hår och blå ögon.

Hanna tjänade före äktenskapet i Strömstad hos sin farbror slaktare-Martin. Adolfs syster Hulda mötte henne första gången i Halden. Hon var då i 19 - 20-årsåldern och tillsammans med Olle i Varp. Hon födde sin äldste son Karl på Unneberg. Adolf var då fortfarande på sjön och även senare när nästa barn Oskar föddes.

Hon har beskrivits såsom mycket vacker, liksom sina döttrar, religiös, mycket händig och uppslagsrik när det gällde alla slags sömnad. Hon dog i lungturberkulos liksom sonen Oskar och döttrarna Hulda, Helga och Alma. Torborg Reichenberg sade att Hanna inte var snäll. Hon hade dåligt humör och slog sin son Oscar så svårt att hennes man Adel måste gå emellan

Adolf (Adel) gick till sjöss vid 14 års ålder. Från en hög av brev (som jag i min tidiga ungdom sett) till sin syster Hulda framgick att han åtminstone varit i Australien och Sydamerika. Jag fick tyvärr inte läsa breven, men de innehöll frimärken från många länder. Huldas c:a 10-årige sonson Ragnar klippte av dem för att samla dem. Av det lilla jag såg var breven skrivna på norska med en vacker och tydlig skrivstil. Texten var mycket lång. En del av breven kan ha innehållit familjehemligheter eftersom jag inte fick läsa i dem.

Thor berättade att han i England fått veta att hans bror Adel låg sjuk i Dunkerken där man då till stor del pratade flamländska. Nu pratar man enbart franska i Dunkerque. Thor åkte dit och "räddade" honom, d.v.s. ordnade med vård och tillfrisknande.

Adel var förlovad i Bedford i England. Jag har kort av damen. Kortet har jag tiggt mig till av farbror John, som fick det av sin faster Hulda.

Enligt Karl i Saltvige tjänade Adel goda pengar på sjön. Han fick snabbt en befordringstjänst av något slag, Hans bror Karl berättade om tjänsten och beklagade att inte han själv hade satsat på mera meriterande tjänst. Adel hade marktjänst om vintrarna i England, dels i Bedford på västkusten och dels i Norra Englands östkust, jag har glömt var, Hartlepool?

Hans sjömanskista står i källaren på Bjälveröd. Barkskeppet 'Hanna' inom glas och ram, gjordes när Adolf var på sjön och gick i Nordsjöfart. Tavlan hänger på Bjälveröd. En hel tremastare av typ votivskepp skadades när hans barn var små. Jag minns att jag före 5-årsåldern förstörde de sista resterna av båten och fick skäll av min pappa.

Adel arbetade fortfarande till sjöss när hans två äldre barn var födda. Huvudorsaken var att han hade en mycket god inkomst. Hans äldre bröder fick honom att ta bättre vara på sin familj genom att ta arbete i land. Huset i Hällebogen ('Böuen') byggdes när Adel fortfarande var på sjön. Karl hade hjälpt till att bygga den stora muren och grunden. Huset byggdes på ärvd mark (moderns arv).

Han högg sten. Så småningom kom tuberkulos in i familjen som bestod av hustru och sju barn. Han hade själv besvär med malaria mot vilken han då och då tuggade kina-bark (quikinin). När sjukdomarna tog fart blev hemmet mycket fattigt. Hans syskon, främst Thor hjälpte till med ekonomin. Sju personer, inklusive han själv, dog inom några få år. Sonen Karl dog först, han blev överfallen av busar en lördag på vägen mellan Halden och Ängevige (en dryg kilometer öster om Halden, där man hade ekan), blev liggande i timmar utan hjälp och dog i hemmet ett par dagar senare.

Jag har genom att fråga många personer försökt få en närmare bild av Adel, men jag har inte lyckats. Han var ganska lång, nästan så lång som sin bror Karl, som var mer än 180 cm lång. (Thor var kort, kanske 172 - 175 cm lång). Han hade mörkt hår, blå ögon och kluvet skägg, som var en aning rött. Han var ganska lättsam att prata med och hade mycket god sångröst. Det fanns lite musikinstrument i hemmet bl.a en fiol och en mandolin. Fiolen "kom bort", och farbror John hade använt mandolinen i Norge. Adels syster Hulda sade att han var allmänt omtyckt. Det är att märka att hon i sin barndom hade stått honom närmast. Han var mycket noga med sin klädsel och såg ganska snygg ut. Ett koltecknat porträtt i stort format av honom hänger i hallen på Bjälveröd. När sjukdomen kom in i familjen hade han svårt att bära olyckorna och blev nervös. Han kan också ha varit smittad och försvagad av turberkulos eller någon av de då härjande farsoterna spanska sjukan och difteri, men han dog av en malariaattack.

Barn: Karl, Oskar, Hulda, Helga, John, Alma och Olof

Karl Hilmer *4/12 1886 i Skee, död 9/2 1913 vid 26 års ålder, ogift, dog av en spark i magen så att tarmarna sprack. Han fick sparken (sparkarna?) av berusade busar vid Sörhaln, på väg från Halden till Ängevige varifrån han skulle gå över Idefjordens is till hemmet i Böuen (Bogen)

Hans Oskar *30/11 1888 i Strömstad, ogift, länge sjuk, dog av tuberkulos 12/10 1913

Hulda Olivia *31/5 1891 i Lommeland, ogift, biträde i sin farbrors affär, dog 13/4 1920 av turberkulos. Dog på Svenshögens sanatorium söder om Ljungskile

Helga Maria *2/10 1894, ogift, dog 2878 1912 av tuberkulos

John Arvid *9/4 1897, dog på 1970-talet på Hogstorp norr om Uddevalla.
John högg sten och bidrog tidigt till den sjuka familjens försörjning. I det religiösa hemmet läste han bibeln flitigt och lärde sig många avsnitt, som han kunde citera. Efter att hemmet hade tömts på folk genom dödsfall och sjukdom arbetade han i Kristiania (=Oslo). Han var nykterist (tills han blev 21 år) och deltog i en sångkör i Oslo (Det gjorde också en granne 'Martins son Karl'). Han gjorde sin värnplikt vid infanteriregementet i Uddevalla. Han var anställd vid anläggningsarbete i kraftverksbygge i Rjukan och liknande arbete i 'Setskogen' "långt borta i Norge" (jag vet inte var det ligger). Där fick han smak för sprit (kamrattryck?), vilket under 1920-talet kom att bli en plåga för honom. En på 1900-talets början bodde han hos min pappa och högg sten (jag kan dock inte minnas att han hade någon sängplats i huset). När min pappa i maj 1933 flyttade till Bjälveröd flyttade han med och hjälpte till med alla sysslor, bygga huset, gräva diken, reparera uthuset, gräva vattenledning etc. Efter ett par år fick han ut ett arv, tog arbete i Göteborg (i hamnen?), bodde i ett dåligt rum, hade alkoholproblem, och de ärvda pengarna var efter ett par år slut. Han hälsoundersöktes, reagerade positivt på tuberkulostest, intogs under något år eller längre på "TP" = tuberkulospensionat öster om Strömstad, troligen utan att verkligen ha angripits av tuberkulos (Han var där åtminstone år 1938). Mot slutet av 1930-talet fick han arbete på vägbygget (nuvarande E6) norr om Uddevalla. Han bodde då i övervåningen på lantgården Svenstorp i Hogstorp by. Rummen hyrdes gemensamt av några vägarbetare. Frun i huset, Signe (Karlsson?) ansvarade för maten. Sommaren 1946 drunknade hennes man Algot när han tog ett bad i Uddevalla efter att ha köpt reservdel till slåttermaskin. Paret Signe och Algot hade tre döttrar. Efter diverse utbildningar och anställningar blev de antagna till medicinutbildning. Deras främsta meritering var arbetslivserfarenhet. John övertog sysslorna på lantbruket. Detta bestod av tre hopslagna familjelantbruk och var således ganska stort. Till lantbruket hörde mycket skog, som sträckte sig in i Dalsland. En småbrukare i närheten hjälpte också till med sysslorna. John arbetade alltid och skötte sysslorna mycket bra. Det är att märka att han inte hade någon utbildning i lantbruk, men han fick goda råd av en gammal lantbrukare och entusiast med genomgången lantbruksskola. (Småbrukarrörelsen från seklets första hälft hade en ideologi, som bör studeras.)

Signe tog tjänst såsom sjuksköterska på lasarettet i Uddevalla. Hon hade i sin ungdom gift sig tre veckor före sin sjuksköterskeexamen och då på sin mans order avbrutit sin utbildning. I efterhand fick hon sin examen, möjligen efter någon genomgången kurs. År 1955 blev hon i grossess och födde sonen Sven, som dog i slutet av 1970-talet. John och Signe gifte sig i samband med grossessen, kanske före. Hon hade en gång sagt till min mamma att hon blev förtjust i John första gången, som hon såg honom, eftersom han påminde om en pojkvän, som hon haft i tonåren. Jag var med på Svens begravning. Han hade dött efter några dagars sjukhusvistelse. Ingen av de många unga begravningsgästerna visste dödsorsaken. Ett alltför stort ansvar lades på honom efter att hans far hade dött. Han skötte ensam jordbruket och hushållet och han arbetade heltid på andelsslakteriet i Uddevalla. Jag gissar att det var självmord. Många ungdomar var med om begravningen, mest ungdomar från kyrklig förening och en idrottsförening. En starkt sörjande fästmö var också där. Hon höll ett gripande tal.

Alma Helena *29/12 1899, död 5/5 1917 av tuberkulos, 17 år gammal

Min far Olof var naturligtvis påverkad av de många och täta dödsfallen. Därför kommer en sammanställning här: Helga Maria *2/10 1894, död 28/8 1912 18 år gammal
Karl Hilmer *4/12 1886, död 9/2 1913 26 år
Hans Oskar *3/11 1888, död 12/10 1913 24 år
Hanna *27/4 1866, död 12/10 1913 47 år 7 mån
Johan Adolf *20/3 1866, död 5/6 1914 48 år 2 mån
Alma Helena * 29/12 1899, död 5/5 1917 17 år
Hulda Olivia *31/5 1891 död 13/4 1920 29 år

Anders Olof Johansson, min far, *8/6 1902 död i Augusti 1988.
Gift med Martha Christiansen Braathen, Rakkestad Norge, *14/4 1906 (Se släktboken Eng og tilknytede slekter.)

Olof uppfostrades (från femårsåldern?) hos sin farbror Thor, som bodde på västsidan om åsen ungefär ½ km från hemmet. Den främsta orsaken var tuberkulos hos hans mor och några av hans syskon, men Thor och Hedda var barnlösa i sitt äktenskap. Han lekte ständigt med sin kusin Johan, som var ett år äldre. Johan var son till hans faster Hulda. Olof blev troligen lite bortskämd av sina fosterföräldrar. Han behandlades mycket mjukt och fick saker, som inte omgivningens barn kunde få. Av detta uppstod tidvis små avundsjukeproblem från kamratkretsen, vilket gjorde att Olof hela livet var försiktig med att skaffa saker, som kunde lysa i ögonen på omgivningen. (österrikaren Hans reagerade tvärtom).

Olof var tydligen ganska blyg och tillbakadragen i skolan. Han berättade att han ofta blev tillsagd att läsa högre vid högläsning (en vanlig undervisningsmetod i gamla folkskolan). Han tog dock livlig del i alla lekar.

När Olof skulle undergå konfirmationsundervisning i Näsinge kyrka, som låg mer än 10 km in på landsbygden, fick han en islandshäst (småväxt häst) och kärra, så att han skulle slippa gå. När hästen kom i en uppförsbacke bestämde den sig för att ta kommandot och backade nedför backen igen. Olof gick därefter till konfirmationsundervisningen tillsammans med sina kamrater. Efter konfirmationen (i Maj) övertalade kusin Johan honom att följa med till Norge för att söka arbete. Som reskassa fick han av Thor 10 kr (man kunde då klara sig en sommar på detta belopp). Thors tanke var att Olof skulle komma tillbaka när pengarna var slut, vilken Olof inte gjorde. Thor berättade för mig att han hade ordnat inträde för Olof i Strömstads realskola, vilken då var 6-årig med inträde efter tentamen vid 11 års ålder. Skriftlig tentamen skedde på våren i svensk uppsatsskrivning, svensk språklära och matematik. Barn från landsbygden gick först ut folkskolan och blev således äldre än sina klasskamrater från staden. Min pappa berättade aldrig om detta men han uttalade sig om mina lärare i realskolan när han såg dem samlade på podiet vid en avslutning. Han tyckte de var en samling gamla stofiler.

Olof återkom inte när terminen skulle börja. Under sommaren var Johan och Olof drängar på en (efter norska förhållanden) stor gård i Berg, väster om Halden. Olof trivdes gott med familjen men Johan blev osams med bonden. På hösten drog de vidare och fick anställning på ett reparationsvarv för båtar i Moss vid Oslofjorden. Johan avskedades efter kort tid medan Olof blev kvar och fick intressanta arbetsuppgifter av verkmästaren, som gärna gav instruktioner. Efter en tid återkom Johan till Moss för att övertala Olof att komma med till ett annat arbete. De vistades en tid i Oslo.

Olof kom så småningom att ha drängtjänst på en stor gård i Rakkestad, Östfold. Bonden var ung och ogift. Han och Olof var på lördagarna ute tillsammans för att träffa flickor. Olof hade då en snygg kostym, som imponerade.

Olof var kort, 174 cm lång, hade god kondition och kunde springa fort. Han deltog i fotbollslag på alla orter där han var. I Oslo och Rakkestad spelade han i kedjan i fotbollslag, som var dominerande i regionen. Sin blivande hustru Martha träffade han i samband med att hon besökte sin syster Karen, som var gift på Överby Gård. Efter giftermålet med Martha flyttade de till hans föräldrahem Hällebogen, som några år stått tomt. Han hade inte gjort sin värnplikt eftersom han vistats utomlands, fick disciplinstraff för att han inte hade åkt till Sverige och anmält sig. Värnplikten gjorde han vid infanteriregementet i Uddevalla utan att någon gång under det året få permission för hembesök. Martha vistades då troligen i Norge med sitt barn (mig, som föddes 6/2 1924).
Han högg sten, vilket då var ganska lönande. Stenhuggarna sålde stenen till stenbolag, som exporterade den. Inkomsten, c:a 1800 - 2000 kr/år, utbetalades i svenska pengar, som till stor del växlades mycket förmånligt till norsk valuta. Alla storköp gjordes i Halden, som ligger snett emot Hälle. På den tiden gick ångbåten Agda längs Idefjorden för transport av passagerare till Halden.

Olof 'ägde' (egentligen disponerade) en motorbåt, som Thor en gång köpt till fostersonen Hans. Både motorbåten ekan och ångbåten Agda utnyttjades för transporter till Halden. Ekan användes ofta för transport av varor mellan Hälle och Hällebogen. Vattenvägen utnyttjades flitigt såsom förbindelselänk.

Olof hade sedan tidig ungdom ägt ett dragspel, som han ännu ägde när jag var helt liten, jag kunde minnas det. Han bytte dragspelet mot en bred och öppen segelbåt, som han hade endast ett par år eftersom Idefjorden är olämplig att segla i på grund av snabbt uppkomna kastvindar. Under värnpliktstiden hade han flitigt tränat piano på regementets soldathem (innehåller läsesalar, musikrum, samlingssal och Café). En yrkesviolinist, som också hade permissionsförbud tränade honom trots att de alls inte var goda vänner. Olof tyckte mycket illa om violinisten, men de var hänvisade till varandra under ett helt års helger.

Olof och Martha bodde i Bogen (uttalas Bôuen) cirka 8 år till våren 1933. Under den tiden hann de grundligt reparera huset, ändra ingången, bygga till en yttre trappa till ovanvåningen, bygga nytt vedskjul, hönshus och förråd, rusta upp trädgården, anlägga grönsaks- och blomsterodling, hålla c:a 30 höns och ungefär lika många angorakaniner, från vilka de sålde vit ull till ett spinneri. Martha gjorde penningbörsar, plånböcker och handväskor av skinn. Varje artikel var dekorerad med mönster. De flesta av produkterna levererades till en firma i Norge. Min plånbok (Olofs före detta) är gjord av Martha. Jag uppfattar deras tid vid Idefjoren såsom en mycket lycklig tid. Martha (mamma) hade många goda vänner och skrattade ofta. Om somrarna tog de tillsammans med kusin Johan, hans fru Signe och barn Ragnar tält och övrig utrustning i båten och åkte (troligen under midsommarhelgen) till Idefjordens mynning där de slog tält på en stor löväng nära Vikstangen. Massor av norska familjer gjorde likadant.

Efter Kreuger-kraschen 1932 kom en kraftig lågkonjunktur med allt sämre villkor för stenindustrin. Thor ägde då tre skogsgårdar, Böö och Bjälveröd i Skee socken och en gård med övergivna hus i Dalsland. Böö ansågs vara för stor gård såsom familjejordbruk (man måste där ha drängar, vilket var olönsamt) och såldes tillbaka till den familj, som en gång ägt den och efter försäljningen arrenderat den. Thor gav bort Bjälveröd till Olof, köpte kor, häst och jordbruksredskap samt bekostade uppförandet så långt att bostadshuset blev halvfärdigt. Olof och Martha flyttade till Bjälveröd i Maj 1933 och bodde under sommaren i det illaluktande gamla huset, uppfört c:a 1870. De lejde till plöjning och sådd. Olofs bror John hade flyttat med. Under sommaren grävde de och satte upp grund för nytt bostadshus, grävde brunn mer än 200 m bort i skogen, grävde vattenledning därifrån till ladugården och bostadshuset och rensade bland de många öppna dikena mellan åkrarna. I oktober samma år rev en häftig orkan ner stora delar av skogen, som under vintern måste rensas från virke. På grund av stormen blev det i regionen överskott på virke med dumpade priser (mycket arbete och marginella inkomster). I källaren i det nya huset sattes upp separator och smörkärna. Martha mjölkade, separerade mjölken, kärnade smör och sålde smör och ägg till specerihandlaren i Skee, vilket i huvudsak var det samma som utbyte av varor. Korna gav kalvar, vilka drack den separerade mjölken och skulle säljas såsom slakt under senhösten, men Olof hade inte mod att sälja kalvarna, de hade blivit goda vänner. Ett par grisar slaktades för att kunna ge inkomster till skatt. En slaktare, Hans i Skär, kom och slaktade dem och åkte runt i bygden med häst och vagn för att sälja fläsk. En halvpart (= en halv gris) saltades ned i en nyinköpt träbalja, avsedd för nedsaltning av kött och fläsk. Av blodet från grisarna gjordes blodpalt, av lungorna lungmos, av grisfötterna 'syltade' grisfötter etc., allt tillvaratogs utom de borstiga håren.

För att få normala skördar måste åkrarna kunna dräneras, men huvudavloppet, 'stordiket', stötte på ett hinder av en bergklack på grannens mark. Olof sprängde en djupare ränna, och gjorde sig därmed ovän med grannen, och rensade stordiket, ett mycket stort arbete. Under de följande åren av 1930-talet inredde han bostadshuset, högg virke i skogen, satte på ytterpanel, byggde vedskjul, reparerade ladugården (stor reparation) och smedjan, tillverkade diverse redskap såsom, skogssläde, transportsläde (för transport av säd till kvarnen), harv, hövagn.

Elektriskt ljus och telefon installerades. Investeringarna var stora och inkomsterna var mycket små. Thor bidrog med en del kontanter, dessutom vann Olof ett antal tusen kronor på en av några obligationer, som han fått av Thor. Åren innebar mycket arbete alla dagar. Den enda avkopplingen var att då och då på söndagsförmiddagarna ro ut på sjön för att fiska. Motorbåten hade lämnats i Hälle och skulle på Bjälveröd mest ha varit till besvär. Tunga transporter skedde med häst och vagn eller med häst och släde. Färderna till specerihandlaren skedde med cykel till Skee stationssamhälle. Om man ville åka till Strömstad cyklade man via Skee och Blomsholm, drygt 15 km, eftersom inte vägen mellan Båleröd och Strömstad fanns.

Man kunde gå på stigar till Strömstad, men måste gå innanför Kollekindsviken, vilket är en stor omväg jämfört med nuvarande vägens sträckning över två sjöbottnar. Varje lördag gick en passagerarebåt, Stjärn II, från Resö genom skärgården till Strömstad. Båten lade till och tog upp folk vid de då existerande stora bryggorna vid Båleröd och Mörn (=stugorna väster om nuvarande Bjälveröds Camping).

Den nionde April 1940 blev Olof (på natten) inkallad till militärtjänst på grund av nazisternas ockupation av Norge. Han var fram till och med våren 1945 kommenderad till förläggningar nära norska gränsen med många avbrott för sådd och skörd. På vårvintern 1942 cyklade han en söndag på sin frivakt från norska gränsen hem och var hemma ett par timmar, egentligen för att söka förbereda för väntade katastrofala tider. Han hade fått veta att tyskarna hade dragit samman mycket stor truppkoncentration och transporterat fram stora förråd såsom förberedelse för ett anfall mot Sverige. Han var mycket ängslig när han cyklade tillbaka eftersom han var kommenderad till första försvarslinjen.

Under cirka 10 år täckdikade han hela gården, ett tungt och kostsamt arbete. Han lyckades aldrig få bra skördar, mycket beroende på att jorden är svårbrukad.
Jordbruket krävde mycket arbete, gav liten inkomst och lite fritid. Vid 1930-talets slut hade 'kyrkvägen' Skee - Båleröd Strand förbättrats så mycket att man kunde utan besvär köra mjölkbil. Det blev alltså möjligt att leverera mjölken till mejeriet, vilket besparade arbete. I och med att elektriska ledningar drogs till bygden blev det också möjligt att installera mjölkmaskin och elektrisk motor för drift av vedsåg och tröska.

Olof försökte efter andra världskriget annan sysselsättning och utkomst utan att lyckas. År 1950 köpte han en traktor och arrenderade gården Båleröd, som ligger en km söderut. Han angreps ganska tidigt i sitt liv av begynnande senilitet och förtidspensionerade sig vid 65 års ålder. Han hade troligen fått skador i hjärnans nervsystem av DDT-pulver, ett medel, som han sprutade i kostallet för att döda flugor. Efter besprutningen arbetade han i kostallet trots tillsägelse att det kunde vara skadligt. Han förstod att hans kropp på något sätt sviktade och försökte stå emot genom fysisk träning. Han tränade ryggen i romerska ringar, slog en tennisboll med racket mot en uthusdörr och köpte nya skidor. Martha lyckades få honom intresserad av att inreda spannmålsboden till sommarstuga för att kunna ta emot betalande sommargäster, vilket han gjorde. De sista tio åren av sitt liv vistades han till stora delar på ett hem för senila. Han dog i Augusti 1988 i en ålder av 86 år.

Alf Johan *6/2 1924, son till Olof och Martha Johansson, född på Haraldstad gård, Rakkestad socken, Östfold, Norge. Jag döptes i Sverige av Johannes Persson, kyrkoherde i Lommeland och Näsinge. Han skrev in mig i kyrkoboken såsom född i Lommeland. Dopvittnen var Valfrid, son till Martin i Böuen, och Valfrids hustru Klara. Dopet skedde vid föräldrarnas besök på Hälle för att visa upp mig för de nära släktingarna. De återvände till Norge. Jag frågade aldrig när de flyttade till Sverige. År 1953 tog jag namnet Bråthen, hämtat från min mor Marthas efternamn Braathen.

Jag tycker att hela min barndom var mycket lycklig. Min pappa gjorde många leksaker åt mig, och jag hade många lekkamrater. Minnena från min tid vid Idefjorden är många.

Varje kväll måste jag be aftonbön på norska. Juldagsmorgon hade Nissen (=jultomten) lagt julklappar i den strumpa, som jag hängt vid sängen. Någon enstaka sak, t.ex. ett munspel låg i strumpan, resten låg på golvet.

Efter juldagarna sattes jag på buss i Halden för vistelse hos släktingarna i Rakkestad. Samhörigheten med släkten var viktig. I Augusti 1930 började jag småskolan, som låg ett par km från hemmet. Jag var yngst i klassen. Detta var min första kontakt med svenska språket. Lärarinnan, Anna Simonsson, pratade svenska, vilket var mycket svårt att förstå. De flesta av klasskamraterna pratade den för Idefjorden gemensamma norska dialekten, och några pratade Oslo-norska. Jag fick höra sagor varje kväll, och jag hade lärt mig att läsa texten under barnboksbilder innan jag började skolan. Mer än halva klassen kunde läsa såsom jag kunde eller bättre. Vi hade tråkigt när de andra började lära sig bokstäverna. Ett par av klasskamraterna hade löss.

När vi i Maj 1933 flyttade till Bjälveröd blev kamratlivet inte lika roligt eftersom de flesta barnen inte hade tid att leka, de måste hjälpa till i hemmet. Bygden var inte heller tätbefolkad, jag hade färre barn att leka med. I skolan retades jag för mitt norska uttal, och jag måste snabbt lära om till bygdens dialekt. Jag hade alltid varit mycket frågvis, vilket av omgivningen (inte mina anhöriga) betraktades såsom negativt. Min lärare påminde många år senare om att jag hade sagt "larern, de er en arti mark på trampen, vo ar de for no? Han begrep inte den enkla frågan.
Jag trivdes i skolan och hade en mycket bra lärare, Ernst Hedström från Vänersborg. Han var vänlig och pratsam. Han var idrottsman och nykterhetsman, och blev efter ett par år kommunal förtroendeman för socialdemokraterna. I Bjälveröd kom jag till en annan skolform, B2-skola, där jag gick i fyra år. I Hälle gick jag varannan dag i tre år. I Bjälveröd undervisades fyra årskurser ('klasser') samtidigt utom en dag i veckan då endast två klasser var närvarande. Jag undervisades alltså fem dagar i veckan. Läraren hade sex dagars undervisning.

År 1937 sökte jag till Strömstads samrealskola, som var femårig med skolstart vid elva års ålder. Den hade tidigare varit sexårig med extra träning i svenska språket.
Jag var då 13 år och läste under höstterminen in tyska, matematik, historia och geografi. På vårterminen började jag i klass två.

Jag var inackorderad i stan till och med i April 1940. 'Farbror' (pappas farbror) Thor betalade alla utgifter och satte för min räkning in pengar på en bank i Halden. Den 30. November 1939 åkte min pappa och jag till Halden för att ta ut pengarna och sätta in dem i Wette Sparbank i Strömstad. Världskriget hade brutit ut i September 1939. Vi satt på en restaurang i Halden och hörde att Stalins armé hade angripit Finland.

Pengarna räckte till gymnasievistelsen i Uddevalla och ett års studier vid universitetet i Lund.

Den 9. April 1940 inkallades pappa till militärtjänst. Jag tog ledigt från skolan och skötte jordbruket, plöja, harva, gödsla, så, rensa diken, sätta upp gärdsgårdar (taggtråd och trästolpar). Det var en stor upplevelse att se resultatet av arbetet, hur växtligheten började täcka de sådda åkrarna. Arbetet hade gett resultat!

Det sista året i realskolan cyklade jag vägen om Skee och Blomsholm (E6) till Strömstad. Landsväg mellan Bjälveröd och Strömstad fanns inte. Att cykla den långa vägen till skolan var inte ansträngande men mycket nyttigt för betygen, vilka blev bra. Under det åt missade jag en enda uppgift på proven i matematik.

Under inackorderingstiden i Strömstad tog scouting (jag var patrulledare och vargungeledare), en frisksportareklubb och skolans idrottsklubb samt kamratliv alltför mycken tid, vilket inverkade på skolresultatet, men gav krydda åt livet. Detta var troligen viktigt.

Realexamen våren 1941. Under sommaren jordbruksarbete och en månads praktik på vägbygge. Detta blev min enda praktik. Det krävdes tre månaders praktik för inträde till tekniska högskolestudier. (Teknisk högskola = tekniskt universitet). I mitten av Augusti 1941 startade jag gymnasiesstudier i naturvetenskapliga ämnen vid Högre Allmänna Läroverket i Uddevalla. Varje höst före terminens början fick vi tio dagars militär träning. Vi fick lära oss att marschera, krypa, ta skydd, spana, göra snabb rusning, orientera och skjuta med gevär modell 97. Jag bodde i en villa nedanför regementet hos oganisationschefen på böndernas stora andelsslakteri. Jag trivdes bra med familjen och skolan. Jag hade perioder av magkatarr, vilket var mycket besvärande, särskilt sista året. Min pappa hade börjat få magkatarr och magsår i slutet av 1930-talet. Han blev aldrig fri från åkomman. Numera finns det verksam medicin, men inte då.

I gymnasiet läste jag på en naturvetenskapligt betonad linje ('reallinje') med särskild kurs i matematik. Jag hade tyska såsom tillval. Tyska var alltså genomgående för mig från realskolans början till gymnasietidens slut. Vi kunde skriva en god tyska. Uttal och ordförråd var det si och så med, men vi kunde på universitetet klara oss igenom en text i fackämnen.

Studentexamen 2. Maj 1944. Kriget i Europa pågick, och redan efter ett par dagar ryckte jag in till militärtjänst vid pansarregementet i Skövde. Jag hade anmält mig och blivit antagen för utbildning till reservofficer. Kandidater till utbildningen kom från hela Sverige. Att umgås med dem var såsom att öppna en lucka på glänt till en större värld än hembygden. Utbildningen var hård, mycket hård och effektiv sju hela dagar och sex kvällar i veckan. Det gällde att snabbt få oss att fungera bra i skarpt läge. Mycket få permissioner.

Barndomen och tonåren hade nu passerat, den tid då en människa orienterar sig i världen och kanske får de starkaste intrycken. Man kanske får normerna främst från hemmet (sanning, pliktuppfyllelse, nykterhet eller personlig kontroll, allmän skötsamhet, arbetsamhet, hövlighet, bordskick, ordningssinne, renhet etc.). Träning i förmågan att fungera socialt och lösa småkonflikter kommer främst från kamratkretsen. Värderingar, idéer och uppslag kommer från hela omgivningen. Lärarna (ja några av dem) bidrar med mycket, t.ex. finslipning av tankemönster och strukturer i det logiska tänkandet. Böcker bidrar endast med död kunskap, som blir levande först efter viss bearbetning. (Jag har alltid varit motståndare till den 'ypperliga' pedagogiska idén: Gå in i biblioteket och sök… Library is a perculator of knowledge)

Bilar. I Halden fanns, så länge jag minns tillbaka, bussar och bilar, mest lastbilar och även en lastbil med järnhjul och driven av en ångmaskin. Denna lastbil körde på Haldens gator så sent som på eftersommaren 1945. Den körde grönsaker. På den tiden använde man signalhorn inne i stan (stad heter by på norska). När vi åkte till Halden åkte vi till byn och när vi åkte buss till Strömstad åkte vi till stan. Man kunde åka buss från Halden till Rakkestad. Strömstad hade busslinjer till Svinesund, Hälle och Krokstrand. Bussarna gick varje dag. Vi skolbarn kunde åka buss från bryggan i Hälle till småskolan Barkhyttan, en sträcka på cirka två kilometer. Färden kostade tio öre. Någon i Hälle hade en T-ford. Vägtrafiken bestod mest av lastbilar. Taxi ('droskbil') fanns. Den tunga och stora mängden varor transporterades med ångbåtar. Vägarna var smala och gropiga med spår från hästkärrors hjul. Jag åkte många gånger med Hugo Reichenbergs lastbil. Det skakade så att man måste med handen i något.

Flygplan. Ett långsamt passagerareplan passerade Idefjorden regelbundet på väg till Oslo. En gång landade ett militärt sjöflygplan på Idefjorden. Folk skyndade ut i motorbåtar för att se planet på nära håll. Efter en kort stund lyfte det åter.

Telefon. Speceriaffärerna, stenbolagen och tullbodarna hade telefon. Jag pratade med mamma i telefon från Ture Reichenbergs telefon på Krokstarand. Hennes röst var så starkt förändrad att jag inte kände igen den. När man pratade i telefon sade man exempelvis: hallå, hallå, hallå, Hälle fyra. I Norge sade man Haloo, haloo, haloo. (Mammas kusiner i Oslo hade telefon, bil, motorbåt, piano, violin, radio, badkar och toalett. De hade också 'hytte' på fjället. Levnadsstandarden var högre i södra Norge än i Sverige).

Radio. Jag var antagligen fyra eller fem år gammal när mina föräldrar köpte batteridriven radio med två hörlurar. Det behövdes två batterier, ett för elektronrörens glödström och ett för anodspänningen. Det ena batteriet måste ofta laddas. Man skickade det med buss till Strömstad eller med båt (båtarna Agda och Olava) till Halden. Mina föräldrar hörde mest (kanske enbart) på norsk radio. Jag minns en skämtsam kåsör som kallades Lyktemannen. Jag gissar att man i början av 1930-talet hade radio i ungefär varannan stuga.
I Bjälveröd köpte mina föräldrar radio med högtalare. Vi hörde varje middag musik mellan 1205 och 1230. Därefter kom nyheter och väderleksutsikter. Beträffande vädret ansågs den norska prognosen vara mera tillförlitlig.

Bjälveröd och något om jordbruk i gamla tider.
Om man ser sig ikring på Bjälveröds ägor, så kan man studera både geologisk historia och mänskliga aktiviteter. Vid och innanför skogskanten finns en serie standlinjer. På stigen mot Stöbarn finns snäckskalsbankar och gropar där man tagit snäckskal för att ge till hönsen. När pappa (1934) grävde vattenledning från källan (=brunn) stötta han på kolstybbslager, som han trodde kom från kolmilor. En bilreparatör, man till en lärarinna i Bjälveröds skola, hade i skogen hittat ett antal rester av förhistoriska boplatser. På berget i norr, Kisteberget, finns neolitiska gravplatser, bl.a. en hällkista och ett anlagt stort stenröse. Vid Stöbarn, nära skolan och i Räveklöva finns rester av husgrunder.

Namnet Bjälveröd (Bialfi Rudthi) förekommer i Biskop Eisteins jordebok från 1396. Namnet betyder Bialfis röjning. Gårdsnamn med ändelsen -röd, -red, -rud tillkom i tidig kristen tid. Prästen antecknade namnet på dem som betalade skatt till kyrkan. Det blev senare egendomen som var ansvarig för avgiften. Namnet var oförändrat sedan Bialfi hade dött och andra hade övertagit betalningsansvaret.

Bjälveröd var odelat fram till 1800-talets början. Då avstyckades den västra delen. I jordeboken av 1544 saknas Bjälveröd såsom skattehemman och har blivit ödegård och således befriat från skatt. (Se Gösta Framme, ödegårdar i Wette härad sid 205. Bjälverödgruppen. Under Karl XII:s krig 1716 - 1718 utsattes ägorna för kanonbeskjutning och gården brändes ner. De boende flyttade till Böö (3 km söderut). Bjälveröd blev ödegård. En liggtimmerlada byggdes långt senare på 1700-talet. Rester av denna återanvändes såsom underlag för den ladugård som byggdes 1902. En stock fälldes 1748.

Ett ödehemman var befriat från skatt. Villkoret var att ekonomibyggnaderna hade fått förfalla och att ägarna var oförmögna att betala skatt.

Cirka 10 hektar åkermark var ungefär lagom såsom enfamiljs jordbruk fram till 1930-talet, men endast 5 hektar kunde synas ge ungefär samma bärgning. I början av 1900-talet hade bonden på Bjälveröd dräng och piga. Jag har träffat dem. För större areal t.ex 20 - 30 hektar var det med dåtidens redskap nödvändigt att ha tjänstefolk, alternativt att ha mycket stor familj. Levnadsstandarden var ungefär den samma för ägare och anställda, men det fanns på den tiden i en del bygder en komplicerad rangskala, som en minoritet av människor tillämpade, speciellt när det gällde att skaffa lämplig giftermålspartner.

En bonde kunde sköta sin ekonomi på två sätt, antingen investera i utrustning och förbrukningsmedel för att få maximala skördar eller minimera alla utgifter och tillverka allt själv för behov. Den senare typen av bönder kallades på 1800-talet för konservativa och efterblivna. Den skatt de måste betala var låg men gick till gränsen för var de förmådde.

Kategoriseringen 'efterblivenhet' var inte sann. Förmågan att utnyttja alla små resurser var stor.

På 1800-talet hade varje gård brygghus, smedja, matkällare med jämn temperatur, ett antal får, spinnrock och vävstol. Gammelmor (en mycket livlig och duktig dam) i granngården hade ull förvarad i lådor. Hon kardade ullen med kardor (brädlappar fyllda med stålpinnar), spann de kardade ullrullarna i spinnrock till garn och stickade strumpor till hela familjen av garnet. Det finns en hög växt, kardvädde, vars mörkbruna fröhus bekvämt användes till kardning. Man kunde också väva tyger av ullgarnet och fick tjocka gråa vadmalskläder. Vår granne hade en helt hemmagjord kostym, varm och god när han med familjen åkte häst till kyrkan. Vid begravningar, bröllop och kalas hände det att man lånade varandra kläder och skor. Kläderna som syntes på gamla foto behövde inte vara sanna. Man kunde manipulera. Min pappa lät fotografera sig i militär uniform. På det foto, som sändes till honom syntes han vara klädd i kravatt, skjorta och en illasittande kavaj. Han hade aldrig haft på sig dessa kläder.

När vi flyttade till Bjälveröd fanns en manbyggnad med samma form som den nuvarande manbyggnaden på Båleröd. Manbyggnaden på Bjälveröd hade uppförts 1870. På mitten av långväggen kom man in i en hall med trappa upp till övre planet, en öppen hall och rum åt gavlarna. Det fanns en fungerande mathiss från det västra köket till det övre planet. Öster om hallen fanns ett ruttet och illaluktande äldre kök med öppen gruva och stenbakugn. Åt söder fanns två ganska stora rum. Det östra av dessa hade varit skola till år 1918 då en ny skola med lärarbostad och ett klassrum byggdes nära egendomens östra kant. Byggnaden finns kvar.

Vatten och avlopp var inte indragna. I de tapetklädda väggarna fanns vägglöss, som på natten angrepp oss svårt. Mina föräldrar skaffade sex hopfällbara sängar med resårbotten. Sängarnas ben sattes i konservburkar med vatten för att hindra vägglössen. Framför ytterdörren låg en stor tuktad granitsten cirka fem centimeter ovan markytan. En ingångssten av detta slag var vanlig i kusten och kallades tramp. Mellan trampstenen och ladugådens kostall fanns en kullerstenslagd gata med gatkamomill mellan stenarena.

Omedelvart öster om huset fanns en staketomgiven liten väl tuktad trädgård (lellehaue) med krattade gångar, gula enkla rosor (rosea haguna), pioner, vita och röda syréner och reseda. Huset stod på en sockel, byggd av mycket stora stenar. I södra delen fanns en jordkällare. Vattentrycket från backen ovanför hade orsakat svår röta i syllarna och det undre bjälklaget. När huset revs 1933 hade det stått i endast cirka 60 år.

Ladugården uppfördes 1902. Detta berättade John Lilienbielke, som då var dräng på gården och hjälpte till med bygget. Man hade dessförinnan rivit en liggtimmerladugård, som hade legat på ungefär samma plats som den nuvarande ladugården.

När vi kom till Bjälveröd sade man att bostadshuset till den odelade gården låg 'oppe i lia' där en mycket liten husgrund finns. (Li = sluttning och finns dialektalt i Englands danska delar.) Det är tveksamt om uppgiften är sann. Det är intressant att studera hur stor erosionen har varit. När huset fanns trampade man på jämn mark. Nu hoppar man på stenar.

År 1933 var alla åkrarna, smala strängar, omgivna av öppna diken som varje vår måste rensas med spade. Avloppsdiket, som rinner mot sjön var igenväxt. Endast hälften av åkerarealen kunde användas för skörd av säd. Resten var sankmark, som dåligt kunde användas till bete för djuren. Under sommarens lopp hade pappa fått dräneringssystemet att hjälpligt fungera. Han borrade och sprängde i en bergklack på grannens ägor. Marken täckdikades successivt. Sådant skall underhållas. Detta har inte skett. Alltför svagt underhåll av dräneringssystemet och igenväxt av åkrarna sker över hela Europa.

Hur det kan ha sett ut på ett familjejordbruk ungefär år 1900

Två hästar, 5 - 6 kor, några ungdjur, 2 grisar (köpta av grisuppfödare), 20 - 30 höns. Mycket få gårdar hade får till husbehov. Plog, harv, koglestock (en rullande stock av ek eller sten. Den kunde klämma sönder torra jordklumpar och pressa jorden efter sådd), vagnar med järnskodda trähjul. Vagnarna kunde lätt förändras för att kunna transportera säckar med säd till att kunna rymma stora volymer av strå och hö. På vintern transporterade man timmer med grov släde och lätt gods med släde, försedd med sittbänkar. Man åkte släde till kyrkan och till kalas. Hästen väntade i frostig kyla med tjock filt över ryggen. Hästen hade på vintern tjockare päls än på sommaren. På övriga tider åkte man med häst och vagn med säten. Cykel var inte vanligt förekommande. Man gick. Gårdfarihandlare hade varorna på ryggen och gick mellan gårdarna och stugorna. Det var förmodligen inte praktiskt med cykel eftersom man måste passera många grindar och smala övergångar med pinnar och trappsteg över gärdsgårdar. Ordet le finns i svensk poesi och betyder både trappsteg över gärdsgård och passerbart hinder, som kan vara en lyftbar stång eller vinklad passage med störar i sidorna. Vägarna fram till gårdarna hade djupa hjulspår och var leriga. Man skrapade av skorna på rist vid ingången och behöll skorna på inne. Det var praktiskt att ha jordgolv i köket, vilket förekom på många ställen. I handelsboden hade man halm eller hackad enris på golvet och en spottlåda vid diskens fot. Vid gården och vid många stugor fanns en hund ute i koja och bunden i lina, som kunde glida längs en fast uppsatt rännlina. Hunden skällde när någon nalkades gården och måste hållas av gårdens folk vid passage. Det fanns inte lås i ytterdörrarna.

Vid sådd spred man utsädet för hand och skördade med lie. (På nordbohuslänska heter verktyget jö och på norska sidan heter det jan.)

Ångtröskan kom på 1800-talet (se 'Olle i Varp') men kostade pengar, som inte fanns. Man tröskade med slaga på logen. Jag har sett både skörd med lie och tröskning med slaga. Det var på 1930-talet lite förekommande. Inför höstsådden av råg tröskade man alltid med slaga för att få färskt utsäde. Längre fram på hösten kom den lejda tröskan, som transporterades från gård till gård. Vid tröskning skaffade man medhjälpare från bygden. Separatorn var vanlig. Den skiljde grädden från mjölken. De som inte hade separator skummade mjölken från grunda fat i ett kallt rum, oftast "finsalen", som endast användes ett par gånger om året vid kalas. Av grädden kärnade man smör, som blev bytesvara vid handelsboden. Det var brist på pengar. Handelsmannen gav krediter med anteckningar i en kreditbok. Detta för att kunna hålla en någorlunda jämn varudistribution. Skummjölken gavs till gödkalvar, som slaktades på hösten. Det fanns inga kylskåp. Man förvarade rotfrukter i källare och kött och fisk i saltkar. Det är därför naturligt att den dagliga maten var årstidsbunden.

I jordbruksbygder (alltså lite slättland) fanns små mejerier.

Tidigt på våren eller på senvintern hade man släpat hem virke från skogen, det mesta för att såga och hugga ved för uppvärmning i huset. Man högg också famnved för salu. Famn är ett längdmått, ungefär som avståndet mellan långfingrarna vid utsträckta armar. För ved användes det såsom rymdmått. I städerna eldade man med en blandning av ved och importerat kol eller koks. (koks är restprodukten när man har värmt kolet och fått gas, som man sände i järnrör till städernas hushåll och för upplysning av gator) När jag studerade i Lund var en del gator upplysta med gaslampor.

I stugornas kök fanns gjutjärnspis. I den kunde man baka bröd. Den kunde också värma upp angränsande rum. I vardagsrummet, som ofta också var sängkammare fanns kakelugn. Salen hade kakelugn. Sovrum i andra våningen hade gjutjärnsugnar för uppvärmning.

I ladugården hade man en fotogenlykta, speciellt utformad för största brandsäkerhet. I stenindustrin hade man en helt annan och starkare lysande fotogenlykta. I köket fanns en fotogenlykta i taket och en bordslampa, som kunde flyttas från rum till rum. I salen hängde en fotogenlampa med prismor. Den kunde också ha utstående stakar för stearinljus. Vaxljus var en raritet, endast använda vid jul.

Utedassen var enkelt byggda och mestadels illa underhållna. (Stadsingenjören i Trollhättan hade utedass in på 1970-talet, ja så länge familjen bodde i den rymliga villan. Madeleine var angelägen om att ha kissat innan vi for dit på bjudning eftersom hon inte ville gå in på dasset.). I närheten av dassen slängde man ut aska och avskräde, vilket gav näring åt nässelbestånd. Utedassen luktade inte illa. Den biologiska processen var snabb. Staten har givit anslag för att åter införa principen av utedass. Nerbrytningen skall ske helt på plats, inga rester skall transporteras bort. Manbyggnaderna var omgivna av fruktträd. I en inhägnad fanns odling av ärter, rotfrukter och tidig potatis. Potatisodling för vinterbehov skedde på åkermark.

Man steg tidigt upp och var i rörelse hela dagen. På så sätt var man inte i behov av att ha jämn och behaglig temperatur inomhus. Det kändes ganska kyligt för orkeslösa åldringar. Man arbetade alla årets dagar eftersom man måste sköta djuren. Den sociala delen bestod av kyrkobesök. Man pratade med bekanta utanför kyrkan och fick skvallernyheter om vad som skedde i socknen. I fiskebyar och i täta samhällen kunde det vara tungt att få ha ett avslappat socialt umgänge. Giftiga tungor kunde göra livet svårt för familjer med svag diplomatisk förmåga. De som begick olagligheter ertappades till en mycket hög procent.

På hösten hade man kalas för alla som hjälpt till vid skörd och tröskning. Julkalas förekom alltid. Varje främmande, som kom innanför ytterdörrens tröskel måste bjudas på något. Detta förekommer över hela världen. I vardagslag åt man salt fisk, salt kött och fläsk i brist på färskvaror. Maten förvarades i ett kallrum med hyllor. Man kunde också hängtorka och röka produkter. Konservering med jäsning förekom. Komagen togs till vara. Slaktprodukter stoppades in för jäsning. Surströmming är en jäsningsprodukt.

Levnadsstandarden varierade ganska kraftigt, mycket beroende på förmågan att organisera sitt liv. Sjukdom och superi var hinder för en hygglig levnadsstandard. Att ha många barn kunde vara svårt vid brist på pengar, men det finns gott om exempel på stora barnfamiljer, som med omtanke och arbetsamhet kunde skapa ett mycket gott liv, ja ett så gott liv, som är möjligt att nå.